Norrländska Korrespondenten – 25 juli 1871, sida 2

att de tj mile förswara sitt land, få framt ve ej finge stotteerna efterstänkta; ty retta wore detfame mu fom om någon, då kyrkan brann, wägrade deltaga i dess släckning, om han ej finge den skuld efterstänkt, hwari ban möjligen häftade till hen: ne. Han slutare med att förklara det wara hwarje merborgares pligt att förjwara fofterlanret, få lånat lif och gods räckte. Hr Tjernlund wisate torteligen, att här ej wo: re fråga om någon skånk, dä de, fom fordra in: telningswertets afskaffande, stödde jig på lagligt bindande tontrafter. Hr ingeniör Stölhandske förklarade, att för: swareutskottets förslag lage almänheten närmast om hjertat. Den wille blifwa tvitt indelnings werket och deremot förswara sig sjelf. Or J. Nylander från Hässjö wisade uti en lång historist återblick pa få wäl äldre fom nyare ti ber, att småjelk i besittning af medborgerlig frihet warit i ftånd til ett kraftigt förswar emot fina fiender, och ansåg vet tal. förslaget innebära ett försök till kontrattsbrott, samt klandrade regeringen, för det den ej wille gifwa den stora massan politiskt omyndige ökad kommunal och po: litisk rösträtt. Han fordrare indelningswerkets upphäfwanre och utsträckning af walrätten. Denna fråga beswarades med nej. Anvra frå gan löd: Bör wårt förswar byggas på allmän wärnepligt med eller utan stamtrupper? Hr Tjernlund wille att det skulle bygnas på wärfwad stam och almän wärnepligt, samt att de wärnepligtige efter fyllra trettio ärs älter skulle wara frie från wirare trigstjenst, få wida te ej kunte anwändas som befäl. Hr tisponent Waller önskade ten gamla indelta siammens behållande, emeran wi wisste hwad wi hafwa, men ej hwad wi kunde få. Hr Cavallin upprepade sitt förra yttrande om det erätta i att uppställa skatteefterskäntning fom ett wilkor för wärnepligtens utgörande; ty genom att stäntigt bråfa dermed tunte man uppskjuta frågans afgörante, till def man slutligen finge kontrahera med fienden i stället för mer fin egen regering. Huru swår börda mdelningswertet än wore lör wiesa orter, wore detta dod ej ett til: räckligt skal för att wägra incelningens fortsatta bärante. Den föreslagna nya stammen finge bons ren nog betosta i lita hög grad fom den nuwa. rande, hwilten han ingalunra ensam bekostade, då staten d. w. s. nationen i sin helhet bidrog med mer än häaften af kostnarerna för wårt nu be fintliga sörswarswäsende. Talaren wille gerna medgijwa linrringar, men önskare först och främst att förswarewäsendet snart ortnades. Som s. il fet numera sjelf hate matten i händerna, kunde tet genom fina representanter serermera lätt år siatlomma behöfliga jemtningar och förändringar. Fil. t:r Hintze yttrare, att, om intelningewerfet wertligen är få yppertigt, fom bef anhängare påstä, bör ret utsträckas til alla hemman åswen jräljee och bergs-samt till städerna, men om ret ej är få bro, bör det utbytas emot vet jöreflags na nya systemet. Hr N. Nylander från Bängling i Hässjö un: drade hwarifrän de bönder, fom brukade fin jord ensamma med bjelp blott af fina söner, skulle tas ga soltat, vä de sednare ala bejunno fig i mår nepligtsäldern. Hr Sundberg från Fröst på Alnön wille ej hafwa wärnepligten utsträckt utan armen förstärkt genom wär ning, men ansäg dock wärt nuwarande förswar wara wäl ryrt säsom kostande när mare tjugu millioner rikstaler. Sedan br I. Nylanrer upprepat fin begäran, att den politifta oc) kommunala rösträttens ut: witgning måtte uppställas fom wiltor för åtagans det of förötad wärnepligt, yttrade hr Törnberg, att de stående härarna i tubbel måtto utgjorde folkens jörbannelse, ty utom ret att få mycket penningar på dem gagniöst bortkastas, skulle Frant. rife ej nu wara sa förhärjart, om ej både kejsar Napeleon och tejsar Wilhelm haft så stora härar