Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1871, sida 2

ett tal, hwars följder mi alla kånna oc hwarom jag således ide behöfwer erinra. Wi äro ide, fås fom de, famlade att fördrifwa en fiende fom res dan befinner fia i tandet; men ändamålet med wårt möte är det oastadt ar största wigt, emedan det gäller att uttala ett omröme om ordnandet af wårt förswar; ty utan att, meran mi tunna det, i ugn ordna wåra förswarskrafter, funna wi ide med hopp om framgång möta den som mill föra inkräkta på wår frihet. Det är ej nu såsom förr, då man med yxa eller båge på axeln och pilkogret wid sidan samt ett hjerta i bröste, fom brann af tärlek till fäderneslandet, kunde för: drifwa en angripande fiende. Tiderna äro för ändrate. Nu fordras, utom fammaywarma fofters lundefärlek, en stark och dyrbar materiel och huru ountgängligt nödvig denna materiel är, förfelas dock målet om de, fom skola hanthafwa den ide hafwa erforterlig öfning. Det är derför nödmwänrigt att cet lefwante förswaret icke allenast göres srörre, utan ock att det får mera öfnina än det hittiis haft. Det är först då wi äro förwissare om, att ingen fiende, hwem vet än må wara, skall ostraffad beträda wår älskare fofterjord. Det är ej bätanefter wärtt att tänka, det man med bopp om framgång skall funna med oöfmade och illa utrustade trupper möta en fiende, förmenande att mordet och styrkan skall kunna ersätta alt; nej! mi funna wara förwissace, att den fiende fom anaris per ess icke allenaft är wäl öfwad i sitt bllodiga yrke, utan äfwen wäl utrustad och derför böra äfwen wi wara tet. Unter den långa fred mi åtnjutit har mängen börjat inwagga fig i den ljufwa föreställnagen, att dessa utbrott af menskligh tens förskräckigaste lidelser, fom kallas frin, ide wore möjtiga i wårt upplysta tidehwarf och att wår tid wore en:lörjan till den emwiaa freden. Jcke heller bör mur före tänka vem, fom hyfa ren tanken, ty vet är u att tänka bögt om menskligheten; eber är de wäl förmätet att tro det upplysningen ech fivi lisationen skulle funna omöjligaöro upprepandet af teesa hemska stårespel, och att vet blad uti biftorien, fom fommer att b-tedna wårt tidehwarf skulle få befinnas obefläckatt deraf? Men hwad bafwa det sista årets händelser wisat of? Jo, att alla dessa förhoppningar warit en illusion — en dröm. Hafwa wi ide med fora och blyrsel nörgats åse, huru twa af werltens måktigaste och, fom det på stås, mest siviliserade folk sönderslitit hwarandra i ett krig så förskräckligt, att historien knappast fan uppwisa ett motstycke dertill och ej nog dere med, man har med häpnad och ajsky nörgats åäse huru ett folk fönverflitit fia sjelf i det mest arym ma ech sfersärliga inbördeskrig. Men lemnem detta! Må wi teraf hemta den erfarenbet, ven lärdom, fom deraf är att hemta. Ocb hwad in: nebär wäl den i första rummet? Jo, att hwar och en, fom är mån om bevarandet af fin frihet och sjelfständinhet, mäste lita på Gud och sig sjel) och att man under ätnjutande af freden mäste bes reta fig för kriget, ide för att anfalla, ty wimite ja ide krig, men wi mäste berera oss på ett Iraftigt förswar. Det finnes wisserligen sådana i mårt rland, fom säga: det är ej wärdt för oss att söka emotstå te siora och mäktigza stater, tom vu finnas i mår närhet, enär wi i alla händelser äro wanmäktiga gent emot vem, och att tet derför år bäst, att wi i fråga om förswaret ide göra någonting o. s. w.; iag blott nämner detta förhållande, wäl mes tande att en såtan ktienmotighet ech fegbet icke tarfwar någon weterläganing i en samling af dal: karlar, ty det skulle wara ett förakt — ett hån, om jag skulle tro det någon bland eder skulle hysa en såtan tanke om swenska folkets förmåga att wärna sin frihet; — J som ären ättlingar af dem som mer än en gång ensamma wågade uppträda för att rädda fäderneslandet, vå vet låg förtrams padt under fiendens fötter! Och när rvetta lydadeg, hwad förmå wi ide då, när hela Swerige träder upp fom en man och tertill i förening med