Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1871, sida 2

kanske lättare att framställa den underliga historia, jag nu ämnar meddela dig. Mitt namn, det är nu förändradt, var vid den tidpunkt, der min berättelse börjar, Marion Erlecote. Vid miua föräldrars död adopterades jag af den enda slägtinge jag egde i lifvet, enkan efter min fars äldste bror, mrs Erlecote. Hon hade aldrig varit någon skönhet, men hon var rik och fashionable. Ilon hade inga barn och var, som jag tror, glad att hafva någon, åt hvilken bon kunde testamentera sin stora förmögenhet. Åtskilliga friare hade försökt öfvertala mrs Erlecote att ånyo gifta sig, men hon blef sin makes minne troger, ty hon hade älskat honom djupt och innerligt. Min tant var oändligt god emot mig och satte mig i de yppersta skolor, som funnos i Paris och London; vid sjutton år blef jag sällskap åt henne. Under tre års tid voro vi mycket lyckliga tillsammans; men då kom det första misstörhällandet. Jag var alltid med henne, och ingen mor kunde hafva varit frikostigare eller vänligare enot mig, än min tant var. Den klippa på hvilken vår vänskap led skeppsbrott, var mitt giftermål. Jag inser nu, hur illa jag handlade, Kunde jag få den tiden tillbaka, skulle mycket gestalta sig annorlunda. Jag hade tvenne tillbedjare: den ene var Lionel Rivers, en ung man, som just då börjat sin kamp med lifvet; den andre en rik baronet, sir William Graham. Jag beböfver väl knappast säga, att jag älskade Lionel. Vi voro törlofvade, men min tant påyrkade, att jag skulle bryta vär förbindelse och emottaga hennes väns, sir Williams anbud. Jag ville icke höra talas