Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1871, sida 2

derom: jag skulle icke hafva brutit mitt löfte till Linol ens för att blifva kejsarinna. Det kom till utbrott mellan min tant och mig, och i ett ögonblick af häftig vrede förehöll hon mig de välgerningar jag åtnjutit. Jag vet nu, att hon ej menade något dermed, att hon älskade mig lika högt, som om jag varit hennes egen dotter; min stolthet var väckt, bittra känslor förblindade mig och omtöcknade mitt förnuft. Jag föreställde mig, att hon var trött af att föda och kläda mig, och jag lemnade henne. Jag skall aldrig glömma uttrycket i hennes ansigte, då jag, omkring en timma efter vår hättiga dispyt, trädde in i förmaket, klädd i resdrägt, med alt iordningstäldt för färden och det obetydliga jag egde af myot i min börs, färdig att gå ut i vida verlden — hvarthän hvarken visste jag eller brydde mig om. Marion, barnb utropade hon. Hvartthän ämnar du dig? Jag lemnar er tant, svarade jag Ni har förehällit mig de välgerningar ni bevisat mig, och jag vill ej emottaga flere. Men du får icke lemna migo, sade hon hastigt. vUvad skall verlden säga 20 Dessa få ord afgjorde frågan. Hade hon sagt, att hon var ledsen, eller att jag ej fnge öfvergifva henne, emedan hon älskade mig, shlle min stolthet smält bort för hennes kärlek, och denna berättelse aldrig blifvit skrifven; men hvad verlden skulle säga, derför att Marion Erlecote ej ville äta nådebröd, det rörde mig alls icke. (Forts.)