Norrländska Korrespondenten – 13 juni 1871, sida 2

— anmärkte samma opartiskhet vid fördelningen, samma öfverflöd på vatten och samma brist på brödDagen derpå upprepades samma händelser och följande dagar märktes icke heller någon förändring. Sålunda förflöto sex dagar och Antonio hade gjort sex mål hvart och ett på bestämd timma hvarje dag, utan att han ännu lyckats upptäcka hvarest banditerna provianterade. — Om morgonen på den sjunde dagen spatserade Antonio helt tankfull på de yttersta klipporna och betraktade hafvet. Han tänkte på att han nu endast hade tjugufyra timmar på sig för att upptäcka den hemlighet, som han i sju dagar förgäfves sökt att uppdaga. Han kastade ögonen på dalen nedgnfor och märkte der den fördomda ölyersten jemte den tjocka doktorn på den plats, till hvilken han svurit att återväbda. Åf Ötversteas ätbörder förstod Antonio att han var igenkänd, ty han lemnade kikaren: åt läkaren, som. i sin tur: betraktade Antonio och gjorde ett tecken med hufvudet såsom för att säga: Ni bar rätt Öfverste; det är sannerligen han isjelf.? — Ja, ja, ni har rätt, sade Antouio för sig sjelf; det är han, den oduglingen, det dumhufvudet Antonio. Derefter betraktade han uppmärksamt de vackra träd, bredvid hvilka de två männen stodo och frågade sig, hvilket han skulle utvälja till galge åt sig. Han var försjunken i dessa dystra tankar, då han kände en hand på sin axel, Ilan vände. sig bastigt om och såg kaptenen stå bakom sig, — Jag söker dig, sade Jacomo.