Norrländska Korrespondenten – 6 juni 1871, sida 2

Herr Nils Larsson: (I Tullus). DÅ äfwen jag anser mig böra uttala min åsiat ongående denna migtisa fräga, få mill jag likwäl derwir, så widt möjliat är, bemöra mig om att ide, såsom jä många af te föregaende talarne synts mig hafwa gjort, sträcka betraktelserna alltför längt utom den punkt, eller ten afdelning of ämnet, som för tillfället är föredragen. Jia will således ide ingå på ven af ingen beftridra frågan, huru: wita något bör göras för att stärka wårt förswar, utan uteslutande hålla mig mid den fräga, fom innehålles i första punlten af betänkandet, bwils fen är ten, buruwida indelningswerket skull bibebållag eler ide. Jag får då genast förtlara, att jaa hör till tras antal, fom bifalla Utskottets förslag, och ra få skarpa beskyllningar fom att enennytta skulle wara bewekelsegrunden blifwit ut: kastade mot dem, fom göra få, nörgas jag, få obe: hagliat vet än är, härwid tala något älven om mig sjelf, eller om min egen ställning till frågan; men jaa wänar hoppas att sårant må funna för: låtas en och hwar, fom på detta sätt blifwit före satt uti den stäulning, att han jemwäl mäste uppe tvära till sjelfförswar. Men innan jap vet gör, will jag yttra några ord i anlernina af hwad en talare på Stodholmsdbänken yttrade förliden afton och som tycktes gå ut på att giswa ett något lindrigare uttryck åt ten mening, fom förut blifwit benämnd eaen: nytta7. Han yttrade, att vet ör orätt att wilja döma öfwer andras bewekelsearunder, och att man ej bör för hastiat utslunga beskyllningar för egens nytta, men sötte äfwen bewija och bewisade eckså mycket riktigt, att det fan i bwarje fråga förefins nas utsigt till att winna fördelar. Ått en sadan utsigt förefinnes i förewarande fall, deri har han otwifwelaktigt rätt. Jngen lär kunna eller ens wilja förneka, att för rotehållarne det ligger en fördel i att befrias från indelningswerket, så att de, då den allmänna bewäpningen antages, icke må rubbelt emot andra betungas af förswarets börda, ty ret mäste ju alltiv erlänna ligga en för: del i att blifwa rättwist behandlar, om man också ide genom ten rättwisa behandlingen skulle till: styndas pekuniär winst. Men det är också sannt, att ret ligger en fördel uti att i fräna om för: swaret slippa undan få billigt fom möjligt, liksom ret är en mycket stor fördel, att i mer eller mins dre mån blifwa förswarad på andras bekostnad. Det skulle måhända funna ifrågasättas, huruwita wåra motståndare frå så allteles fria från all tanke på den sistnämnda förtelen; men jag skall deck lilo litet sem den talare, jag syftar på, bar gjort ret, tillata mia att emot någon utslunga be: sfylningen för egennytta, hwarmed jag för min tel menar, allt slags begär att förfäkta orätifärdiga förtelar, wore fig det antingen gäller att fasthålla eller att förwärswa sådana. Jag har emellertid sålunda witvordat att ren ärade talaren bar rätt i litt pfråenre, att ganska betyvande för: delar här äro bercente af frågans utgäng, och jar har härmed endaft welat något närmare göra tyclint, hwar jag tyckte min finna att han id: nog klart eler noga öppet framhöll, nemligen att detta gäller id: blott om ten ena sitan utan äf:wen ech met lita stor styrka om den andra; och jag mil härwid allenast tillägga, att, då lag och de, fom äro liktänkande med min, lefwa i ten fulla öfwertygelsen, att det Yrfanre mi göra är grundart på rättwisa, mi såleres ide tunna anse oss på obeböriat sätt söka fomma besittnina af en fördel, tå wi förorda antagande af Ulskottets förslag. Men fom ja sade, nörpas jag tala något om mig sjelf för att, få godt jag fan, redogöra för min egen ställning till frågan och wärja mig mot de hårta beskyllningarne om oärla beweteljegrun: der. Jag tillåter mig då säga, att jag mwisjerligen är egare af roterad jord, för hwilken jag bar att bestrida kestnaden för något mer än hälften af en soldatrote, men, att jag också är skattskylrig för andra beskattningsföremål och detta, rör få