Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1871, sida 2

en ihärdighet och orörlighet att han liknade en bildstod. Efter två timmars örlopp återkom Öfversten, och riktade ånyo sin kikare mot berget och då han ännu såg detsamma lika öde, klappade han Antonio på axeln. Denne, som ehuru han icke vändt sig om, kände mycket väl igen Ötverstens steg, darrade såsom en menniska, som är utan pengar och för hvilken man presenterar en vexel. Snart fattade han dock med veustra handen Öfverstens arm och förde den mot en punkt af berget i det han med ett obeskrifligt uttryck sade: der, der! — Hvad är det? sade Öfversten sedan han sett ditåt med sin kikare, — Ser ni icke, svarade Antonio, hufvudet af en menniska vid hörnet af den der klippan, som liknar en kolona? Der, der. Han tog Öfverstens hufvud mellan sina begge händer som en väderflöjel och grep på samma gång kikaren, som han riktade på den punkt han ville göra bemärkt. — Ah, bah! sade Öfversten betraktande det utvisade föremalet; sedan han sett derpå några minuter fortfor han i det han sänkte kikaren: — Ja, det är verkligen en menniska, men hvem kan säga mig att det icke är en bonde, som söker en förlorad get? — Huru, ser ni då icke, utbrast Antonio, ser ni icke hans spetsiga hatt med de fladdrande banden och hans blänkande bössa? Den som nu böjer sig ned för att försöka stiga ned i bråddjupet. Det är Jacomo sjelf och bakom honom stär Maria. Ser ni uu? Ser ni? Ölversten förde kikaren flegmatiskt till ögat och sade: