Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1871, sida 2

godkändt, hwarje anledning torde saknas att förebrå tessa intressen brist på tihmötesgående, då be derigenom skulle komma att under ven beftäms da öfmergångstiden af femton år offra flera millioner rifgdaler til betryggande af fosterlandets för: swar. Denne wårde talsre yttrare slutligen, att det stulle wara det enffilva, och egna intresset, som här i kammaren wille göra fia gällande i denna mix: tiga fråga. Åsyftade han mer retta uttryck något intresse, fom skulle finnas hos ruftoch rotebällarne, eller dem, fom föra derag talan, tror jag att påstaentet war temligen omotiveradt och obe fogadt, enär jar föreståller mia, att man ide bör eller är berätligad att i sitt resonnement utgå från den låga förutsättning, att man här skulle förfätta det egna intresset, utan snarare hafwa den höga tanken, att wi alla åsyfta fosterlandets sanna wäl. Gällte förebråeljen åter kammaren i allmänhet, torde den hafwa warit fullkomligt uf: werflörig, öfwertygad fom jag är, att inger leda: mot af tenna kammare skall wid afaifwanret af sitt votum taga hänfyn till det egna intresset, utan med liflig kånsla af ve höga fosterlänt ska intres fen, om hwilka här är fråoa. Flere talare hafwa trott fig finna, att regerin gen ide, fom fia bort, beattat de framställningar och önskningar, fom från representationens sita otwetydigt uttalats i denna wigtiga angelägenhet. Uti detta deras yttrande instämmer jag och finner retsamma fullt befogadt. Ändtligen och med anledning af hr civilmini: sterns uppmaning till kammaren att i denna naz tionens lifsfråga afgifwa sitt votum i enlighet med den röst, fom ban trott fia finna hos follet, fär jag förklara, att jag skall ställa mig den till efterråttelse och jag tror mig icke kunna göra det bättre, än då jag tillkännagifwer, att jag kommer att rösta för bifall til Utskottets förslag i dens na del.