Norrländska Korrespondenten – 30 maj 1871, sida 2

Ur diskussionen i förswarsfrågan inom Andra kammaren. Hr Lithner: (Forts) På tal om historiska mine nen, finner jag det ej underligt, att hos oss lefde tvar ven tanken, att om faran hotar, mi gå alla man ur bufe. Men tywärr hafwa tiderna förändrat fig. Krigskonsten har nätt en oerhörd utweckling, och den sista tiden8 witneebörd från Frankrike wisar tyd list, att en bär, sammanbragt af landets befolk nina, utan öfning, måste duka under för de öfmade armeerna; och häraf drager jag den slutsats, att en allmän nationalbewäpning, så beskaffad som Utskottet tänkt fia den, få litet fom möjligt öfwad och så litet fom möjlint tyngante på ftatgbudneten, i sjelfwa werket aldrig skall bli annat än fa: nonmat, eller möiligtwis ffott-tafla för fiendens kulsprutor. Frågan är nu ide den, huruwida alla äro färtiga att gå man ur bufe — jag be: farar ide att någon stulle fmita — utan snarare buruwita wi i tiv böra wara betänkta på att förskaffa oss såtana egenskaper, att wi ide gå uti striden enrast för ott offra of, utan äfwen för att rädda wårt fosterland. Wirare har det förekommit mia besynnerliat, att Utskottet ide på nå: got sätt berört den frågan, huru efter öfmergångetitens slut det skall gå till att uppsätta och un: derhälla den af Utskottet föreslaagna stammen. Jag föreställer mix, att efter dessa femton års slut komma stora anslag att begäåras; men hwar taga ressa anslag? Det blefwe rå ingen annan utwåg än att kasta denna tunga börda på wåra eftertommande, och äfwen ur denna synpunkt torde ret wara skäl att befinna sig twå gånger, innan man går in på Uiskottets förslag. J abmänhet är, om jag ej bedrager mig, just ben fiden, fom stöter Utlskottets förslag, då det gäller anslag till jernwågar eller andra företag af industriel beftaffenhet, föra benägen att upptaga lån, och skälet dertil anföres oftast wara en farhåga att ffulds belusta efterkommande. Men nu synes man wilja gå till wäga på annat sätt, man tänker icke på hwillen förfärlig beskattning för uppsättning och unterhåll af en stor stamtrupp, den efter femton år lefwande generationen fär att bära En tolare från Dalarne Har frågat, om ret är rätt att förebrå ten ena eller andra fivan för mindre beretrwillighet i afseende på landets för: swar. Jag tror, lika med honom, att detta ide ör rätt, och beklagar hwarje ord, fom häntydt på en dylik förebråelse; ty jag tror, att mi alla äro lika lifwade af fosterlandskärlek. Samme årade talare ffrifmer likwål på sin sidas räkning alla de uppoffringar, fom under föregående rifgragar blifwit gjorda, då han säger: wi uppoffra allting, wi underlasta of skyldiaheten att exercera bewåä ring o. s. w, utan att tänka på att wi ala del: tagit i dessa uppoffringar. Herr Kolmorin har erinrat om en sak, fom är wärd erinran, nemligen att entast hårda pröfnin: nar göra folket willigt att i broderlig enighet underkasta fis uppoffringar. Detta är mycket sannt; historien lemnar derom witnesbörd. Jag will endast nämna Carl XII:s påbud om uppsättning af tres, föra: och fem månninasrege menten, åf wensom bemårin, sinstitutionens införande efter 1809 års pröfningar. Men jag frågar ever, mine Hrrar, om det är skäl att mwänta på dvesfa pröf: ningar, om det är skäl att efter 60 års dafbruten fred under oupphörliga twister om inbördes rät: tigheter år från år ffjuta undan den stora frågan att sätta oss i stånd att förswara oss mot hwad möiligen komma fan. J dag på förmiddagen har en talare, hwars ord betyta mycket i denna kammare, anslagit den sträng, att någon få synnerlia stor fara ide wore för banden. Han bar derwid stödt fig på poli tiska kombinationer; han bar till och med trott på kejsar Wilhelms förklaring till Rikstagen, att det nog skall blifwa fred hädanefter. Det förundrar mig werkligen, att Herr Hierta med fin mångås gira erfarenhet kan sätta en så fullkomlig tillit