Norrländska Korrespondenten – 30 maj 1871, sida 2

— Nåväl, följ med; men lemna barnet der, det kunde vakna och börja att gråta. — Gå ensam, sade Maria nedläggande sig ånyo. Banditen aflägsnade sig och Maria följde honom med ögonen så länge hon kunde se hans skugga, då han försvunnit bakom en klippa, drog hon djup suck, lade hufvudet bredvid sitt barns, tillslöt ögonen såsom om hon sof och alt blef tyst. Två timmar derefter hördes ett lätt buller på motsatta sidan till den Jacomo lemnat henne. Maria såg upp och igenkände banditen. — Nå, sade hon med ångest märkande det oaktadt mörkret synliga dystra uttrycket i hans ansigte, huru är det? Bauditen kastade med vrede ifrån sig bössan. — Vi måste vara förrådda af bönderna eller herdarne ty öfveralt, der det finnes ett pass, är det besatt, — Således finnes intet medel att komma ifrån deana klippa? — Intet! På två sidor, vet du, buru brant denna klippa är, och om icke öruarne, som der bafva sina bon låna oss sina vingar är det omöjligt att komma denna väg och öfveralt annorstädes är det, såsom jag sagt, poster. Förbannade fransmän! förtäre eder den eviga elden. Bandi en kastade sin hatt bredvid bössan. — Hvad skola vi då nu göra, — Vi skola förblifva bär; här skola de ej söka oss. --Men vi skola dö af bunger. — Ja, såvida icke himlen låter manna regua ned på oss, hvilket dock icke är mycket san