Norrländska Korrespondenten – 22 april 1871, sida 2

maklig, som vi redan hafva antydt, och derjemte god och förtroendefull, som ett barn. Hvad kaptenen beträffar, så tänkte han visserligen annorlunda, men nu hade han sitt eget trefliga sällskap från hvilket ban ej gerna ville skilja sig, och tröstade sig dermed, som vi redan hafva nämnt, att när man väl hunnit hemmet, vore den mysteriösa bekantskapen snart glömd. Vi sade mysteriösa, ty det var ändå något hemlighetsfullt hos de unga syskonen. Så hade de till exempel aldrig bjudit Selma till deras bem, oaktadt hon framkastat en och annan vink att det skulle bereda henne ett stort nöje, och aldrig bade de med en halfdragen anda förrådt hvarmed de sysselsatte sig. Men kärleken var under tiden ej overksam, ty den gick framåt för hvarje dag emellan Selma och den unge mannen. Åonn hade väl blott hans blickar, hans oaflåtliga uppmärksambet för henne, talat, men Selma förstod mycket väl det språket, och svarade ofta nog i herr Verners eget maner. Kaptenskan deremot väntade för hvarje dag med största otålighet på eu förklaring, och hon vidhöll sin besynnerliga tro, att den unge mannen vore kontorist, och endera dagen skulle taga hand om sina egna affärer. Och ehuru det blir förskräckligt tomt efter dig min lilla Selma! — sade fru Ström till sia dotter, —så när det är till din lycka må du gerna bosätta dig i Stockholm. Jag kan då hoppas att få komwa hit ännu en gång, och ifall Verner gör goda affärer, — som man gerna kan taga för afgjordt med hans utseende och sätt — så lägger han sig säkert