Norrländska Korrespondenten – 22 april 1871, sida 2

Sundswall den 22 April. Gaf läsaren aft på den underrättelse från Schweitz fom stod att lsäsa i wärt tisragenummers utrikesafrelning? Den är annars wål märd upp: märksamhet, ty ven berör just ett spörsmål, fom för ide få mänga tiotal af år seran mar alldeles okäntt för flertalet af mårt lands inbyngare. Länge behöfwer man ide ha lefwat för att mins nos ten tid vå frågan om Religionsfrihet toa plats på dagerrningen. Dessförinnan war ret swenska folket få förfärligt renlärigt, att de i religiöfa saker mestadele nöjte sig med att lefwa på pastorns tro — hbwilket mar rålig föra nog —, att tanklöst eftersäga bang in: och utnötta togmar tista lera och att betrakta gursfruktan fom en fal, den der endast börde till förfan och passare för sönragen, vå den tegs på fom en helaragedrånt, endast derför att få brukares ret. I alt detta fans något herentom, litet mera katolicism och mest en fruktanswärd likgiltighet. Med undantag af en och annan lifsfläkt fom för en tid än bär än ber på lanrebyaden blåste öfwer de röra be. nen, herskare vå ren frid ech stillbet, samt det lugn — hwarefter flertalet prester samt en och annan kvarglömd lekmannamerlem af den gamla aoda titens arrigregardve få ynkligen sucka. De fe ide att ten nu rådande oron och striden äro yttringar af ett friskt. lif. Men med retta tif följer oundwikligen behofwet af frihet, frihet är al fund och kraftig andlig lifaktigbets sol, utan hwars ljus och wärme wäxiligbeten snart blir twergartad och krympling samt slutligen alldeles förtwinar. Men religionefrihet är ju frihet — från religion? frågar någon med rärttåga och tillägga kanske: Ni mätte då wara ryeligt oguraktig, Ni fom ropar på rylikt! Att inbilla dem enfalldi: gom detta, bet war den första åtgärd statskyrkans prester wirtogo, sedan re ej längre kunte eller må: aate begagna ren religiösa förföljelsens tweeggade swärd; och de lyckades. Huru mycket arbete i tal och skrift bar ej måst anwändas för att wisa de enfalrigt troende, att tvärtom religionsfrihet är frihet till religion. Gud wil tilberjag i anda och sanning, men religionstwänget är köttslighet och lögn. Men då statekyrklighetens målsmån ide längre kunre spjerna emot ven urden, funno be upp att skrämma de renläripe Lutheraner med att inbilla tem, att religjonefrihet intet annat more än ett anfall på den rena evangeliskt-lutherska låran. Moan will ta ifrån Erer Luther; man will förs bjuda Eder att wara lutheraner! ropades tirt och ofta och någon faftnare alltid på kroken. Det war sernast på ett solkmöte i Haesela i fjol fom ras, religionsfrihetens wänner hade att bemöta tetta inkast. Lyckliatwis är intet lättare att ådagalägaa att religionsfrihet inuebär icke fienttligbet mot någon, ware fia Lutber eller Calvin, Strauss eller Mellin, biskop Beckman eller V. Ryrberg utan — frihet i religionen.