Norrländska Korrespondenten – 8 april 1871, sida 2

ren, om jemnlikhet i kommunen, i staten och vid domarebordet sakta men säkert skall falla oss till. De svettdroppar ett hårdt men fritt och aktadt, fredligt arbete afpressar dess idkare falla med lika mycken ära men med större välsignelse. om ock icke med så stort buller som det blod, hvilket gjutes på slagfältet. Men det har å andra sidan icke undfallit oss, att — så länge ärnnu Europeiska folk, glömska af religionens bud, af civilisationens fordringar, af sitt eget och sina grannars välfärd och sanna bästa, läta af maktlystna och samvetslösa regenter narra sig att mörda hvarandra, att förstöra frukterna af ett träget arbete och en högt utbildad industri, att utså hat och söndring i stället för kärlek och känsla af gemensamhet i intressen, — så länge är och blir det nödvändigt för ett fritt folk att på fäderneslandets altare nedlägga stora offer af tid, krafter och pengar för att erhålla ett så starkt törsvar att ingen må få lust att beröfva oss — freden, arbetet och sjelfständigheten. I saknad af den fackkunskap och detaljkännedom, utan hvilka ingen borde döma emellan framlagda, olika förslag till ordnande ac: vårt lands försvar, hafva vi vidare endast i fråga om vissa stora grundsatser som ligga på botnen af frågan, uttala såsom vår enhälliga åsigt: Att den enda organisation af vårt försvarsväsende, som kan af folket gillas, är den som hvilar pä grundvalen af fullkomlig jemnlikhet; Jemnlikhet i den personliga krigsbördan, så att alla krigsdugliga utan undantag blifva lika värnepligtige och de icke krigsduglige erlägga värneskott; Jemnlikhet i den ekonomiska krigsbördan så att, om någon orättvisa eller olikhet finnes från gamla tider kvar, den förra skyndsammast af: skaffas, den sednare afjemnas. Vi böre ej dölja att, efter måttet af vår kännedom, indelningsverket synts oss så olidligen. orättvist och ur försvarets synpunkt — så vida det kräfver beredvillig enighet inom folket och frånvaron af missnöje — så rent ut skadligt, att dess upphäfvande bör anses ej mindre såsom eu skyldig rättvisa emot dem, hvilka i 200 år ensamme eller till största delen burit bördan af försvarsväsendet än ock såsom en nyttig sak. Vid tanken på det sätt hvarpå under de förflutna 50 åren några bundra millioneo riksdaler riksmynt bortkastats utan snart sagt det ringaste gagn har en raddhåga gripit oss ooh vi hafva känt behof af att ej blott med vår folkkäre konung yrka på den största sparsamhet — så att riksdagen tillser att den billigaste organisationen väljes, utan ock erinra om nödvändigheter af en klok och sparsam krigsförvaltning. Hvad vi vilja är således det bästa möjliga försvar för minsta möjliga kostnad och fotadt på fullständig jemnlikhet; alt i fredens intresse. Men då ett folk klär sig i vapen, bör utan tvifvel sådana försigtighetsmått vidtagas att krig aldrig må kunna ifrågakomma i följd af en enda