Norrländska Korrespondenten – 8 april 1871, sida 2

bar ni icke begagnat de medel, naturen med så slösande händer skänkt er, till att dermed kvarhalla den skatt, hvarförutan ni icke tyeker er kunna lefva. I sanning, jag skulle känna mig frestad att håna er, om jag icke måste bekiaga den oförlåtliga blindhet, som föranledt er att bortkasta den sällhet som ni så gerna vill behålla. Kasta ut en dyrbar ädelsten i luften, och ni kan vara öfvertygad om att det alltid är någon, som fångar och känner sig smickrad af att ega den. Sedan är det måhända svårt nog att återfå hvad man så der lättsinnigt förslösat, och lifvet räcker stundom icke till, för att återvinna hvad man på ett ögonblick förlorat. En annan har stulit er mans kärlek från er, sade ni. Åh nej, det är en villa blott, en snart öfvergående vision, som skall försvinna af sig sjelf, utan att lemna spår efter sin tillvaro. Då ni ligger på er soffa och er man går bort ifrån er, då tänker ni med förskräckelse: Min Gud, han älskar mig icke merar, och i sjelfva verket går han blott, för att ni ligger på soffan och icke orkar eller har lust att underhålla honom med något samtal. Då ni begifver er på fester, baler och andra nöjen, och han icke vill följa er, då suckar ni i ert sinne: Han är icke road af att vara der jag äro, och likväl går han icke med, blott derför att han i sitt hjerta så gerna önskat behålla er hemma hos sig och slippa se er omfladdrad af andra. Se sådan är kärleken, och sådan den är, måste man taga den. Den är ett ömtåligt tiog, och man måste vårda den, vara i ständig bälvan att förlora den, och just derigenom behålla der. Kärleken är ju vår stolt