Norrländska Korrespondenten – 8 april 1871, sida 2

het, vår styrka, utan den skulle vi falla ibop till ett intet, utan den skulle det icke löna mödan att lefva, Så tag den då, fru grefvinna, och låt ingen, iogen enda stjäla den ifrån er. Gunhild tystnade. Intet ljud hördes på långt håll, endast i trädens toppar susade det och insjöns lätta vågor slogo med ett sakta brus mot stranden. Camilla hade intagit en lyssnande ställning, och hennes små händer voro sammanknäppta i hennes knä. Då Gunhild icke mera talade såg hon upp, och hennes stora ögon blickade så vemodigt framåt. Hastigt tindrade i dem ett par klara tårar. Men de voro icke smärtans, icke vredens, de voro tacksamhetens. — Jag vill lägga edra ord på minnet, hviskade hon, och, om hon kunde vara skön äfven under hatfull vrede, så var hou nu tjusande i sin mildhet. Tyst räckte hon Gunhild sin hand och gick bort. Under natten kom hastigt bud till Elfudden, med bönfallande helsningar från grefve Rubensköld, att fru Kant ville komma till Rubensholm, emedan grefvinnan plötsligt insjuknat och under feberyrseln upprepade hennes namo. Gunbild hörsammade genast kallelsen, och under flera veckor var hon en trogen gäst vid Camillas sjukbädd. Så snart hon gick bort, ropade grefvinnan henne, och sålunda blef Rubensholm under en kort tid hennes bem. Underligt föreföll det henne, att blott säsom en hjelpande hand gästa i detta bem, som borde varit hennes eget. Men det var henne icke svårt. Hon tänkte med välbehag på sitt Elf