Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1871, sida 3

en annan lag: de skola gripos. Men ni, fom tyckes wara så parfäkt att fe allting, tyckes ide ha observerat detta. Min skjutsbonde hade emel: lertid rätt, od när jag ändtligen sporde honom om namnet, fick jag: Jöns Persson. Hm, tänkte jag, från Sunnerbo är du åtminftone ide. Men sådantder torde ej intressera er och derför till något annat — ännu en gång emot er: Då ni lemnade plats i eder tidning för min första skrifwelse, talade ni om betraftelfer; min an dra skrifwelse fick troligen del af dem, då ni be ledsagade dem med några ord, fom likwåäl blott bewisar edert mifförftånd. — Ni skulle således mwerf: ligen tro att hwad jag skrifwit är ironi och ett flag — hwad ni skulle wara glad — riktadt mot det parti, som jag sjelf tillhör. Detta war mer än jag wäntade. För att icke wara ironisk skall jag således acceptera hwilka dumheter som helst ens dast de utgå från — oss sjelfwa. På samma grund mäste alltså äfwen ni anses wara ironisk om ni tlandrar någonting, som inom edert parti råkar wara klanderwärdt; och af samma skäl betraktar ni wäl Hernösandspostens och Jemtlandstidningens utt randen rörande walfrågan och sundswallstidningarne för ironi. Att finna ett sådant begrepp hos er om upprittighet förwånar mig. Låt mig derpå få aa att detta edert förmenande sammanfaller med Nagels Yttrande i Sundsmwall-poften och ni Hlifwer troligen Jörwånad för eder fieli. Att nägra få mindre tänkande icke skulle gilla min upprittighet gent emot dem är gifwet och der på war jag beredd, men aldrig på att någon ffulle filna deraf såsom Nagel lärer ha riskerat, lika litet som derpå att ni skulle så missförstå mig. Nu begriper jag äfwen att samma missuppfattning är orsafen till twisterna om fullmaften. Det förundrar mig alldeles ite att ni tager hr Witströms parti, hr redaktör, och will i samma anda tolfa grundlagen; men det förundrar mig att ni, äfwen sedan magistratens oegennyttiga försigtighet, att söta förekomma alla möjliga oisater, som kunnat förebäras för walets öfwerklagande och upphäfwande, blifwit påpekad, lilwäl icke will inse och erlänna den tjenst, som magistraten gjort eder, ännu mindre hålla den räkning derför. För min del må jag säga att jag är onöjd med magistratens nya formtärlet och tycker att det kunnat gå som wanligt, helst när detta kunnat blifwa en oskyldig orsak till walets upphäfwande, hwarefter hr Asp sund utan twifwel blifwit inwald, då wi erhållit en utomordentlig förmåga och han fått förtjenst och behöfligt riksdagsmanna-arvode. Sådant har magistraten uu, i etert intresse förstätt att före tomma, utan egennytta för wårt parti, fom derpå förlorat. Andock är ni otacksam. Äfwen sedan inf. MW. J. TT tydligen ådagalagdt magistratens för: tjenster, påstår ni lifwäl att det lunnat ske fortare, anställer jemförelser oc antyder att antingen har hr Ahlgren eller nuwarande magistraten tagit miste om grundlagens tillämpning. Hwad jag deremot wore färdig att klandra är att magistraten springer i tidningarne med enffild: tas ansöfningar; men äfwen detta torde wara min: dre farligt. För öfrigt är det tydligt att magiltraten dermed endast welat wisa att edert parti är obetänksamt och på samma gång att magistraten handlat i edert, de radikalas intresse, oegennyttigt. Hwad jag måste klandra är att ife oegennyttan kompletterades med den rättwisa att med samma offentliggöra orsakerna till den inlemnade ansökan, hwarigenom publiken egt ledning för sin dom, nu synes det som om man welat förtiga orsalerna, derigenom fan man tänka twetydigt och döma ovättwist. Ånnu några ord, hr redaktör! Att hr Nagel behagar fälla omdömen om min penna, om den är fint efter groft skuren, är ganska egendomligt. Jag tyder att sådant icke skulle angå honom. Emellertid will jag förfätra att jag ide skrifwit med mina naglar — dertill äro de för forta, men i alla andra fall lagomt långa, jag mes nar: wäl skötta. Och enär ingen af dem är borta, (