Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1871, sida 3

Camillas envishet retade honom derföre i högsta grad, och fåfängt sökte han efter ett medel, som skulle tvinga henne, ty ensam ville han icke begifva sig på denna tillställning, emedan verlden då skulle skåda in i hans husliga förhållande och, som sanningen äfven var, säga att, den sköna grefvinnan var för stolt, att bevista en bal, der icke endast den högre societn var samlad. Med en röst, så bedjande och öm, han möjligen i denna stund kunde åstadkomma bad han henne ännu en gång att åtfölja sig till prostens; men Camilla var och förblef obeveklig. Förbittrad lemnade då grefven rummet och slog dörren hårdt igen efter sig. Ådrorna på hans panna svällde af vrede, och han märkte icke hurusom han i rummet nåst intill stötte till sin hustrus kammarjungfru, hvilken följt henne från England och som var hennes trogna rådgifverska i toiletteus vigtiga mysterier. Denna, som bar en cartong, full af parisiska blommor, tappade emellertid densamma vid grefvens påstötning, och han kunde då icke underläta att varseblifva den bekymrade mine, hon gjorde, då hon såg alla de dyrbara blommorna ligga kringspridda på golfvet. — Gud bevare mig, om mylady skulle få se detta, sade hon, böjande sig ned, för att upptaga en guirland af rosenknoppar. — Jag skall icke tala om det, sade grefven, skrattande. Men hör du, Jane, tillade han och for med handen öfver hjessan, som skulle just nu en ide upprunnit derinom, skulle du icke kunna förmå din matmor att fara på balen i afton?