Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1871, sida 3

— Jag vet icke, kanske, men om mylady icke vill så .... — Så blir det svårt nog, ja ja, du har rätt. Men du kan ju försöka ändå; hitta på någonting. Säg t. ex.... lika godt, säg hvad du vill. Han nickade vänligt och aflägsnade sig. Straxt derpå inträdde Jane i den unga grefvionans boudoir. Hon låg ännu kvar på soffan, och det vredgade uttrycket i hennes sköna ansigte hade förvandlat sig till ett ytterst liknöjdt. Då kammarjungfrun kom in, vände bon på hufvudet och frågade: — Säg mig Jane, tycker du icke att bär är ledsamt, olidligt ledsamt? — Tvärtom, mylady, här är ju så roligt det kan vara. Baler hvarenda dag. I afton är det ju också bal hos prostens, tillade hon muntert, genast gående ämnet inpå lifvet. Apropos detta, så skall väl mylady begagva den der utsökta sidenroben, som kom i går från Paris? — Jag ämnar mig icke dit och kan sålunda icke gifva akt på ditt råd. Dessutom, så vore den sidenroben du talar om icke lämplig för detta tillfälle. Man kan icke gerna i ett presthus på landet i Sverige vara lika klädd, som i Tuilerierna i Paris. — Och hvarför icke, utropade kammarjungfrun djerft. Desto större beundran väcker man ju, desto djupare blir förvåniugen öfver all den lyx en parisisk dame af verld förmår utveckla. I sanning, mylady, om jag skulle våga tänka mig så högt, som att vara i ert ställe, så skulle jag just på en bal, sådan som denna, i afton