Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1871, sida 2

icke sagt, att i din mun är den titeln mig förhatlig. Säg, Gunhild, kunde det vara din mening att på denna sköna morgonstund, då hela naturen talar om frid och lycksalighet, stämma mitt sinne omildt? — Ack nej, långt derifrän. Men jag blef så öfverraskad, så gripen af den plötsliga underrättelsen om er afresa, att jag i sanning glömde vår nyligen gjorda öfvereuskommelse. — Och du skall icke vidare glömma den? — Nej, Arthur, det skall jag icke. Hon log ett ljuft löftesrikt leende mot honom och stack med intagande blygbet sin arm inom hans, och så vandrade de båda framåt hyddan, Ynglingen tryckte hennea arm fast intill sig, och hans hjerta klappade med lika starka slag, som hennes eget. —Och nu, låt mig veta .... — Hvarför jag ämnar lemna mitt hem och dig, afbröt han henne. Jag skall berätta det. Han satte sig ned på en liten grässossa, som blifvit placserad tätt utanför hyddan, och drog henne ned vid sin sida. — Jo, ser du, Gunhild, började han, jag är nu fylld nitton år och det är tid på att jag lemnar hemmet och bör jag se mig om litet i verlden. Jag skall studera lifvet och menniskorpa, hemta mera verldserfarenhet och .. — Giömma Gunhild, afbröt hon sorgset, och lade sagta sin hand på hans arm. — Glömma dig, nej, min älskling, hvad jag än kommer att göra, men det aldrig. Huru kan du ens sätta ifråga något dylikt? Har jag icke vunnit din kärlek och älskar jag dig icke