Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1871, sida 2

ben titen hate te största tedetsetlarne, lunre ej motstå ten frestelse till mott, fom leckore i den kongl. förerrningen, och de trärde till ett tijuautal tillsammans. Wid detta mycket enskilra möte skulle wal af 30 starefullmäktige berevag. Det första beslutet, som fattades, lär ha warit att te närwarante samtlige wore till fullmäktiae lämplige, och att, tå ve egde, om än ej abiolut, dock sannolik röstöfwerwiat i fina bänder, blott för äterstående tiotal platser kanditater behöfte nämnas, och äfwen tetta skerde, säsom man un: der sårana förhållanden kunde wänta, temlinen ensitigt. Walet bekräftare, på ett par undantag vär, berälningens riktighet, och intet unrantan hade ifrågakommit, om ei splittring rörande ett par namn uppstätt bland re tjuge. Oc lilwäl bar i samma star, wit ett, några år fednare hället effentligt möte för rösifrägans behanrlina, mid bwilfet de flesta af ve tjugo woro tillstädes, ven mening efter öfwerlägnina enhälligt uttolats, att, om än ide det wore stäl yrka en lita rösträtt wit starsjulmälktiawal, säsom många åltunz rade, få were en tregradig skala ett önskningo mål, hwartill aua kunde ansluta sig. Så bafwa od från samma stiad, äfwensom från flera antra stäter, framställningar ingått Direkt till kongl. maj:t, baneskrifter, undertecknare med många namn, att en menskligare rösträtt måtte dem bewiljas. Deefa framställningar torde, i förening med de många, wid hwarje rikstag återkommande jörsla-. gen i ämnet, äragalägga, bwad några welat för: neka, att missbelåtenhet med vet nuwarande til: ftånvet wertligen förefinnes. Är vå denna missbelätenhet berättigar? San tror det. Fulmältige, tillsatte af fåtatet, kanste af ett kotteri, möjligen af sig sjelfwe, mäste känna med fia ven swaghet, fom en fåran marttställning in: nebär. Säwitt jag warit i tillfälle att af redos görelser från många stärer inhemta, har bos ful mäktige altför tydligt framträtt ett wacklande, en metweten brist på fotsäte, en obeslutsambet och matthet, som stundom helt plötsligt och ryckwis utbytts mot någon ensiala yttring af mattfultkomliabet. Det finnes städer, inom hwilka altför li: tet uträttats, seran fulmäktige började fin werksamhet, och vat finnes antra stärer, i hwilka fule mäktige genom ett fåtal kraftiga beslut lockats uppbringa kommunalskatten till 4, 5, 6 ja 7 såns ger bewillningen efter antra artikeln oc försänka samhällena i ffulver, fom tynga på en låna frams tid, om be eng någonsin funna gäldas. Jag har läst distusfionsredogörelje för ett fammanträde hos en stads fullmäktige, i fråga om ett högst be tydligt jernwägsanslag, wid hwillet tillfälle det upptogs mydet illa, att en ledamot tillät fig hemställa om någon nedjättning i den fordran. som ställdes på kommunen, och om någon offerwillig: bet jemwäl af def framftående ledamöter, af per: joner bland fullmäktige. hwilka, enligt hans tan: je, hade stort personligt intresse af jermvägåfrågans lösning; men en sådan mening ogillades, och kommunen fick genom fullmäktiges beslut sig ensam pålagd den tunga bördan. Till sårana söljder teter vet att lemna al rätt och matt åt penningen, ven hårda, rullande men liflösa, i stälet för att ge erkännante åt mennic skan, den tänkande. Det borde rod wara menniskans, merboraarens sak att wälja fina förtrocns demän, ide penningens, eller det kanske öfwerin tecknate stenhusets. Men man inwänder, att kommunens få kallare sjelfstyrelse bar få många materiela intressen att taga wara på, och att ter: för den, fom mera skattar, bör mera rösta. Man bar oc sagt, att, om få ide fler, skulle antagli gen fmåfoltet lägga olidliga ffattebörvor på de rikare. Rörande skattens betytenhet, ber jag få åter upprepa den många gånger gjorra, om än meets sagra erinran, att den mindre debitfeveln är för: hållantewis lika tung, ja tyngre, än den store, W