Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1871, sida 2

stalt var späd och fia som elfvens vass, och det lilla ansigte, som blygt och behagligt tittade fram under en halmhatts breda skärm, var ljuft och oskyldigt som ett barns. Et blondt glänsande hår flöt i rika lockar ned på skuldrorna, och eu hy, så skär som rosenknoppen, innan den ännu utvecklat sina blad till fullkomlig mognad, harmonierade väl med de blå ögonen, som mörka, strålande och litet vemodiga, skådade ut i verlden. En ljusrandig sommarklädning omslöt den fina etheriska gestalten och nedföll i mjuka veck kring det smärta lifvet, men var icke längre, än att ett par små högvristade fötter, klädda å ett par svarta lackerade skor med höga klackar, mycket väl kunde skönjas. Ynglingens blick for med ett beundrande uttryck öfver hela hennes person, och då dervid en purpurrodnad steg upp på hennes ansigte, delade ett af förtjusning framkalladt leende hans af helsa och ungdom svällande läppar. — Mio lilla ljufva skogsblomma, hviskade han, jag kommer för att taga afsked af dig. — Afsked! Utropet ljöd, som skulle det varit fråga om ett farväl för lifvet, och flickans kinder blefvo i hast så bleka, som om snö plötsiigen fallit öfver en rosengård. — Afsked! hviskade hon åter med darrande läppar. Och hvarföre skall då grefven aldrig mera vilja se Guuhild? Skall grefven resa bort och lemna henne åt sitt öde. — Blott för en tid, mitt vackra barn, blott för en kort tid, som skall gå fort nog för oss båda, tillbringad under tankar på hvarandra, Men hvarför kallar du mig grefve? Har jag