Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1871, sida 3

bördor för fyllande of det wigtiga behof, hwarom nu more fråga. En förhöjning åtslilliga tulljatfer ansägs äfwen lunna anlitas. Tal. bestred rig: tigheten af under förmiddagen gjorda våfftåcnden, att den arbetande klassen såsom willor för sin be nägenhet att underkasta fig ökade bördor för förswaret, fordrade utwidgning af fina politiska och sociala rättigbeter. Hr Key hemstälde, huruwida K Mite rådgif ware skulle wilja, då rtrontalet lunde gifwa antedning till farhågor för en nära föreståcnde fris, ber gagna fig af den utväg fom finnes anwisad i 518 regeringsformen, hwilken medgifwer konungen rätt att i ärenden, fom han anser böra hemliga hållas, tillfalla delegerade af rilsdagen, för att med honom om dessa ärenden öfwerlägga. DÅ emellertid homställan derom ej från regeringen gjorts, torde man funna med emligen ostördt lugn widtaga Åtgärder till förswarets betryggande. Utriteeministern grejswe Wachtmeister hänmifade till trontalet, såsom innehållande ett tillväcligt swar på den frågan, i hwad mån rikets fred wore hotad. Det more nämligen antydt, att för närwarande i Europa funnos jå många brännbara ämnen, att ett nytt krig tätteligen tunde uppsiå, då det kanske ide blefwe få lätt för wårt land, som under det nu pågående triget, att bibehålla fin nen tralitet. Och för att märna densamma erfordras, dels att alltid få på fin rätt, att felt bes:ämma fin ställning, dels att anskaffa erforderliga medel till häfdande af denna rätt. Ör Lindström ansåg diskussionen hittills haswa gått på sidan om de höga ämnen, som hade bort utgöra föremål derför, och antagit en hållning, fom tanste hade warit på fin plats mid behandlingen af ett dechargebetänkande. Man hade nu helt enlelt att tillse huruwida man wille lemna regeringen sitt stöd i dess framställningar om hwad den ansett statens wäl kräåwa. I detta hänfeende hade åtffiltiga yttranden blifwit fällda, och desamma unptogos af tal till en granskning, hwari han isynnerhet wände fig mot den äsigten, att genom besparingar å de olifa hufwudtitlarne den för ifrågawarande utomordentliga behof erforderliga fumman stulle tunna fyllas. Rätta utvägen till anssaffande af medel dertill wore den af regeringen föreslagna eller att upptaga ett lån, få mycket mer fom här gällde en sak, af hwilket äfven wära efterkommande måfte komma att hemta nytta. Tal fann äfwen det aj br Hedin uttalade klandret öfver utrikesministerns åtgärd i anledning af Posttidningens fpråt, obefor gadt och alltför dierit. Frih. Leijonhufwud wisade att sjöjörswaret måste sättas i andra rummet, då dels ingen fullständig plan nu tunnat dertill uppgöras med utsigt att wara giltig för längre tid i anscende till de hastigt fig förändrande system och då landet for: drade i förfta hand ordnandet af landtförswaret. Emellertid är Karlskronas besästning mest utt rätna till sjöförswaret och en högst wigtig del deraf, hwar igenom således öfwer 4 mill. af onslaget komme sjöförswarst till del. Frih. Åkerhjelm replikerade skarpt hr Hedin, fom borde grundlagsenligt hafwa gjort fin anmärt: ning mot konungens rådgifware i utriles angetä genheter. Hr Hierta wäånte sig med en proteft mot de talare, hwilfa ansett sig tillständigt att moralisera dem, fom wågat göra några anmärtningar mot re: geringen, hwilten dock wäl lunde förswara sig sjelf. För öfrigt trodde tal. ej, att faran för ett anfall mot Swerge more få öfwerhängande, att förjmarss åtgärderna borde widtagas med den brädska, iom wore föreslaget. Äfwen hr Hierta påpekade åtffilliga poster, på hwilla indragningar och bejparingar stulle tunna göras. Hr Hedin bemötte ätskilliga af de utaf hr Lind: ström gjorda anmärtningar, hwarefter hr Törnselt uttalade fig om önskligheten af, att äfwen lonungahuset måtte deltaga i de nödiga uppoffringarne för förswarswerlets ordnande. Hr Kallstenius uppträdde endast i anledning af