Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1871, sida 3

da och sågo mycket belåtna ut, ty några bannor hördes sällan af på Blommedal, men deremot vänliga ord och äfven nyttiga gäfvor i så rikt mått, som det förmögna huset och det ädla bjerta som styrde och ställde derinom, kunde astadkomma. Men herrskapet sjelfva, tycktes ej känna samma belätenhet som de underordnade. Det var en skugga som hvilade öfver både hjertan och anleten, fast den icke precist egde form, eller namn; men öfverstinnan blickade oaflatligt, med ömt bekymmer på öfverstens mulna anlete, detta ädla, redliga aulete som hon älskade så högt, och med sitt milda, uppoffrande sinnelag studerat i så många år. Ottonie visade visserligen en glad mine så ofta någon såg på heune, men trodde bon sig obemärkt smög sig en och annan tår mellan hennes sänkta ögonlock. Denna Julafton var så ledsam, så olik de föregaenda hon upplefvat, tyckte hon. Till och med barnen, gossarne och lilla Ebba, hade blifvit smittade af tvänget och allvaret rundt omkring dem. De sågo liksom litet högtidliga ut, och deras skrattsalfvor ljödo ej så bjertligt och bollrarde som vanligt. Man hade nu druckit the. Barnen dansade kring julgranen och julklapparne delades ut. Detta verkade dock en gladare sinnesstämning hos alla. Örversten skrattade rätt hjertligt åt barneus förtjusning, då de bröto paketerne från pappa, och öfverstinnan som med strålande ögon gifvit akt på denna förändring, passade på tillfället, lutade sig intill honom och sade med smekande röst: