Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1871, sida 2

fom i Steckholms P:n strer för penningewålte: — appläterat S. P:se försöl att brännmärka föreningen. Betyter nu mål detta att S. P.:s af of mererlagta satser wunnit i styrka genom att tryckae em en eller par gånger? Ej ens S. P. tan mu: ra nog ömtlig och löjlia att wilja wåna ett få vant påstående. Men det fan bewisa att arbeta reföreningen genom sitt swar träffat någon fär deles ömtålig punkt, lagt fingret på något öppet får, bwilket man söter rålja, widrört någon stor crättwisa, fom man wil öfwerskyla och att verför alla de, fom tagit på entreprenad att förswara tet beftåenre (samtiten) och hålla framtiten så lånat aflägje fom möjligt, äro eniga i att bränns märfa ven rjerfwe, bwilken talar fonningeng språf, som re ej funna öfmerdewifa. Det är ide förfta sången tefutom fom tet warit wånskap emellan Pilatus och Heretes; men aldrig bar den: na wänskap warit til någon båtnat eller heder för menskligheten. J fråga nu om wårt förswarswäsentee ord nande och regeringens plan terför fer ret i fan: ning ut fom om man försökte begagna fig af den häpnar och sorg allmänheten erfar öfwer til: dragelserna i Frankrike för att öfwerraska sia till ett bifall, fom man tyckes förutsätta wara omöiligt att erhålla i bänrelje en lugn och uttömmande diskuesion komme att föras. Deese, fom få göra, gå ända derhän i löjlighet, att te nästan med hot och veck påkalla bifall till ett förslag som ämm ej är kändt och ånda derhån i ömflig: bet att re framkasta insinuationer mot förerneg lantskärleken inom de lagar af wär befolkning hwilkas lif och blor i första rummet fordras. Må man erinra fia att allmän wärnepliat ef ter preuesiskt mönster t. ex ide år en letfaf blott utan twärtom en fåran tunaa att, om intet aör res för att måra arbetare skola funna känna fia såsom jwenske medborgare äfwen i rättiabeter, bet migferliaen torde funna befaras att emigrationen skulle tilltaga i orowäckande grad. Ur vet tanfte retta man mill? Men om man ide mill detta, rå står man på ben puntt att lärleten till fäder neslandet, hwars befolkning, man ej mil fe för: drifwet af egna lagar lika litet fom af yttre fi enter, vötgar en att tilfe att rättmätiaa uanlede ningar till djup festerlantskärlek i alt högre måtta beredas massan landets inwånare. Wi kunte ba mycket att tillägga men nöja ef för denna gång att citira, äfwen mi, nägon foms tita deribland Östaöta Correspondenten, hwars retoktör, ten warmhjertare skalden Rirterstar skrifwer: J politislt afseende intager wäl altid frågan om en äfwen till de arbetande llasserna utsträckt re: presentationsrätt det wigtigaste rummet. Faluposten har i frågan yttrat fom följer: Förslaget til landtjörswarets omorganijation med intelningswertets bibahållande samt allmän wärnepligt torte dock möta swårigheter att blijma antaget af nuwarande rikedan, ty skulle få ins träff9, tro mi att ett fort unssnöje bland ve in rustriltfande och jorrbrukanre flagferna, ifynner: bet den sistnämnde, skulle uppstå, bwilket ej blef we få lätt att stila. — Will man wid allmän wärnepligts införante i wårt land ej på samma aåna taga steget fult ut mir rösirättsarundens tillämpning och bewilja ten nu oreprefenterare delen — arbetaren — lika rösträtt med de öfrita sambålleklaeserna, så frukta wi att det hela blir ett lappwerk. Wäl hafwa wi sett en och annan samtita uppträra emot att tenna fråna nu framkomme fom ett wilkor för wärnepligtens antarans: te, emedan bet skulle wara opatriotistt. Oss sv nes bet besynnerligt, att man å ena sidan mit pålägga be mintre bemetlade nya skatter ech ful: digheter, men ej på somma gång låta tem fom ma i åtnjutande af fina naturliga rättiabeter; eller är tet då meningen att re ej skola få anses för mennskior när de för fäderneelandets bästa uppträta wid walurnan, utan först få venna bes