Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1871, sida 2

så hände det sig en afton några dagar före afresan från Stockholm, då gretve Oscar kom för att uppvakta sin fästmö och hennes familj. att öfversten efter några inledande preludier, för andra gången sade honom, att hvad som en gång varit aftaladt dem emellan, och som utgjort öfverstens glädje och käraste framtidsförhoppning vore för altid förbi. — Han ville hafva frid och kärlek inom sin familj, sade han, — och han ville icke att hans barns hjerta skulle förgiftas genom det, han sjelf hyste en sådan fasa för. Mycket blek och upprörd ville grefve Oscar protestera emot denna hårda dom, men en blick af öfverstinnan och en tryckning af hennes band, verkade att han endast tigande böjde sitt hufvud och kort derefter aflägsnade sig. Några skrifna ord från Ottonie och hennes mor, gjorde sedan sitt till att han med mera lugn underkastade sig, ty båda försäkrande, att öfverstens goda hjerta snart nog skulle taga ut sin rätt, men för det närvarande vore det bäst att icke opponera sig emot hans vilja, utan föret låta hans häftighet lägga sig, samt lära honom fullt känna saknaden efter den, han i så många år ansett som en älskad vän och son. — Några dagar efter denna tilldragslse reste familjen och grefve Oscar, på skilda vägar från Stockholm. Efter hemkomsten till Blommedal fortfor öfversten att vara trumpen och nissnöjd, men umgicks mera ofta än vanligt med prosten Nordman, ehuru denne icke aldeles gillade öfverstens åsigter i många ting; men öfversten kände ett oemotståndligt behof att utgjuta sig och öfver