Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1871, sida 2

— Jag skulle ödmjukast tro detsamma. — svarade Wilhelm. — Men nu skulle jag i alla fall söka upp Hedvig för att bedja om förlåtelse och få mig en smörgås på samma gång. Wilbelm närmade sig dörren. — Var så god och vänd tillbaka Wilhelm! ropade Ottonie — och plocka upp mina sysaker, du har ju trummat ner alltsammans på golfvet. Wilhelm vände lydigt om. Följande dagen reste familjen till Stockholm. Vi vilja blott med några ord sysselsätta oss med vistandet derstädes. Fruntimren jemte grefve Oscar, bivistade ofta de offentliga nöjena och besökte deremellan slägtingar och vänver. De fem a sex veckor som man bestämt att tillbringa i hufvudstaden, gingo således hastigt och angenämt till anda. Dock var det en sak som oroade öfverstinnan och Ottonie. Ofverstens lynne bade icke vunnit på denna utflykt, utan blifvit ännu mera ojemt och häftigt. Han hade icke i Stockholm träffat de vänuer han päräknat och således icke de sympathier han väntat sig. Det blef isynuerhet grefve Oscar som fick uppbära detta missöde. Öfversten rynkade paunanv vid äsynen af sin dotters fästman, och de hade redan några gånger förnyat den gamla striden; nen när vu öfversten slutligen fick veta, huru förtroligt grefve Ocsar umgicks med litteratörerna H. och C. och huru han hvar han uppträdde, med oförminskad ifver förfäktade de nya åsigter, hvilka rörde samhällets vigtigare frågor, då visade öfversten alt större missnöje när grefven kom på besök och