Norrländska Korrespondenten – 30 december 1870, sida 2

I dag hafva vi julafton.9 Tonen var lugn. Nils såg på henne, Den uuga kvinnan bar sitt hufvud högt och hennes ögon mätte mannen. Det var ett eget uttryck i hennes blick. Ack, är den stora dagen inne! Jag hade alldeles glömt deto, sade han och tillade skrattande: Du finner detta oförlåtligt af mig, min engel, men hvad vill du? Jag är ej något barn, skulle likväl gerna vilja vara det, och efter du fäster vigt vid julaftonens firande skall jag med nöje foga mig deruti. Vi tillbringa aftonen tillsammans, knäppande nötter, ätande äplen och fröjdande oss åt julgranen. Jag hoppas likväl, att du icke bjudit några gäster. Jag har ej någon slägt här, svarade Emilia, voch således ingen, som jag kan bjuda. Du äter väl middag hemma. Med säkerhet. Och sedan — sedan skulle jag önska, att vi följdes åt i julbönen.v Åfven det! Du fordrar mycket. Jag är icke svag för dylika fester, dock för en gång kan det väl gå för sig. Han nickade åt Emilia och lemnade rummet samt tänkte, då han gick utför trappan: Jag är bestämdt en mycket god äkta man. Jag låter henne få följa sina anfall och jag fogar mig till och