Norrländska Korrespondenten – 30 december 1870, sida 2

För det nårwarande wänkter sia den konkreta frågan egentligen endast om jeruwägar ech anläganing of sådana, och wi wilja ej twista om, huruwida de nu antingeu redan i werket satta eller föreslagna skola bära fia. I andra länder, der den enskilda förctagsamheten är watnare och större än hos oss, har erfarenz heten likwäl wisat, att spekulationer i fa: dana företag äfwen kunna slå illa ut och misslyckas. Wi betrackta här frågan en: dast ur principiel synpunkt och spörja, med hänsigt dertill, huruwira ett plura litetsbeslut inom en kommun, att tommunen skall för sin räkning, antingen i interessentskap eller allena, inköpa och ntrusta ett antal ångbåtar, för att verigenom funna, få midt möjliat, til fördel för fig leda och beherrska affärsrörelsen inom angränsande trakter, wore mindre berättigadt att bringas til werkställighet än ett beslut om jernwägsanläganingar? Skilnaren är ju rod ej annan, än att i ena fallet fråga är om en wäg siöledes, i bet andra om en wäg på lantet Eller om pluraliteten beslöte, att en fabrit el: ler annat industrielt företag skall för kommunens räkning bedrifwas och förlaget dertill genom uttaxering indrifwas? Med ett ord, hwar skulle gränsen böra uppställas, och befordrande eller berrifwande af spekulativa företag ansåges lia: ga inom befogenheten af kommunens ut taxeringsrätt? Will man äter ej erkänna denna befogenhet i vet ena hånseendet, kan den ej heller erkännas i det andra; will man ej erkänna fommunen8 befogenhet att för fin räkning spekulera i ångbåtar, fabriker m. m., fon man ej heller erkänna dess befogenhet att fpefu: lera i jernwägar. J ala tesja bänfe: enden är grunden densamma, och hbwars ken i politit eller mora! bar ändamålet, om än få godt, ansetts funna helga medlet.