Norrländska Korrespondenten – 27 december 1870, sida 2

och det opassande, då du gör portgången till värt mottagningsrum. Atervänd genast upp! Jag önskar det.o De sista orden uttalades i befallande ton. Emilia såg på honom med en lång blick och var nästa minut uppe i salongen. Utan att bekymra sig om uttrycket i Emilias bleka ansigte, då hon aflägsnade sig, gaf majoren befallning, att nattsäcken skulle bäras upp på hans rum, och begaf sig derefter sjelf dit. Emilia stod vid fönstret, afvaktande, att mannen skulle komma och helsa på henne. Hon fick vänta länge. Majoren dröjde i sina rum öfver en half timma. Sluligen visade han sig på tröskeln till salongen, insvept i nattrock. Hvarföre har du icke gått till hvila? frågade han. Jag väntade, för att få helsa dig välkommen och underrätta mig, om du superat, svarade Emilia färdig att utbrista i tärar. Hvilka löjliva barnsligheter! Du kan väl begripa, att jag superade, innan jag for hem. Jag har varit i staden sedan middagen. Majoren håjde på axlarne och tillade: Jag skulle önska, att du alldeles lemnade å sido den der dumma vanan att vänta på mig. Det misshagar mig, att min hustru åtager sig en domestiks rol, Be