Norrländska Korrespondenten – 27 december 1870, sida 2

na tårar. Lampan kastade ett matt sken omkring sig och gaf åt rummet ett melankoliskt utseende. Ifran att vara sorgsen, blef Emilia orolig, från oroliz ängslig; slutligen kunde bon icke längre sitta stilla. vDet har händt honom någotso, tänkte hon. Han har kanske kört omkull eller blifvit öfverfallen. Vid dessa söreställningar vred hon händerna och gick af och an på golfvet i full förtviflan. Hon var utom sig och tyckte, att, om hon skulle nödgas tillbringa natten i denna ovisshet, skulle den följande dagen finna henne rubbad. Ett åkdon kommer slutligen körande; det stannar, och ett slag ljöd på porten. Emilia skyndade sjelf ned för att öppna och öfvertyga sig, att det var han. i Det var verkligen majoren, frisk och oskadd. I glädjen att återse honom kastade hon sig om hans halfs och utbrast: Nils, min käre, älskade Nils, hvad jag varit oroliglMera förmådde hon icke; tårar kväfde hennes röst. Hvad vill detta säga, utlät sig majoren i skarp ton och skjöt henne ifrån sig. Hvarför kommer du emot mig på detta opassande sätt. Du glömmer aktniogen för mig, dig sjelf