Norrländska Korrespondenten – 9 december 1870, sida 2

aenom att tillhandabålla rteckninaslistor, utlemnades 2 till Tuna, I till Selänger, 1 till Bele och I til Stön. Långa re: kommentationer bedöwer ej tetta Töre: taa, hwars ganneliahet är fö i ögenen fallanre; må tet wara nog att fästa alle mänhetens och särdales almengens uppe märsjamhet å vet nya tillfället att placera fina besparingar på en gånj3 lklokt och fosterläarskt! — Pögtidlig jordfästuing. J tisdaas middag fl. I jorcjastares aflidne fommi: nistern Ekwall i bärmarande lyrka une ver särdeles höttidtiaa omstäntiaheter. Den talrika prcecessionen utajordes af representanter ur såwäl tjenftemanna: fom borgare: och hanttwerketlasserna. Med prestafwen ainao tyrtoharden Nortling från N urunta ech fyrkoberden Bergström från Jntal Sedan pro cessionen inkommit i tyrkan ech liket blifwit netsatt framför altaret, siöngs af follskolans unadom från orgelläktaren pjalmen N:o 480. Jortfästningen för: rättades terpå of lontrattsprosten Beraman från Ljustorp hwitten äfwen, fr ran psalmen N:e 452 v I och 2 förut afsjungits, jrån precikstolen höll lifpres ditan ech persoenolier öfwer den aflidne. Efter def slut afsjyönge o 6 af psalmen N:o 493, och seran prosten ESatgn ver: efter förvättat altartjenst samt sjunait en messa, sjönas till slut verserna 7 och 8 af pjalmen N:o 161. Kyrkan, som omkrina altaret och pretilstolen war dra: perad med soraflor, war full af solk. (S. P) — Statslyrlligt åtal I går, torsdagen den 8 december, handlades wid jjerte al delningen of Stockholms radhnsrätt ett råttegängsmål mellan den rena evangeliskt lutherffa tyrtan och vastor A. Bi: berg samt bofförläggaren P. Palmawist. för det de, fom förmenas wara baptister, den förre genom preditningar och ven sednare genom skolunderwisning åt blond andra lutherske föräldrars barn skulle hafwa utbredt mwilljarande lära. Det torte en dag fomma att i häfden såsom en till halker otrolig löjlighet anföras (med bade fråge och utropstecken), att i det landet Swerige tunde ännu i slutet af det up avita nittonde ärhundradet den hwarje mennijkla tilliommande oalytterliga rättigheten art sielf undersöka och döma i keligiösa stycken anses såsom ett brott. Wi wilja icke Här underföka hwillen af de begge i fråga warande lärorna är minst ren och vn willsarande, helst då det redan på sörhand kbör tunna antagas att ingen af em lunnat undwita det öde, fem drabbar allt menskligt, näml. att wara i wiss mån ofulltomtig. Men på grund af denna sanning, bestyrtt af erfarenheten, gillad af en förnuftig merldsästådning och tydligen uttalad af en apor stel, torre allwarligen böra jpapetas det obefogade i det epitet aj renhet itatsiyrtan behagar tillägga fin lära. Wore tå ran ren, t. w. f. idel sanning, hwi skulle den då söka flod hos matten ocd för sitt bestånd gripa till töttstiga mwapen? Och wore swenska statens kyrta tristlig, ej skulle den då uppträda fom en för följande kyrka! Jlla har tyrteherden i Steppsholmens forsamling, i fin fömitft: het handlat, då han genom att begära polisens och domstolarnes bistånd wäckt grundare twifwel om fin låras sanning och fin lyrtas triftlighet. Skoningslöst — 22—— ———