Norrländska Korrespondenten – 9 december 1870, sida 2

aldrig ledsen, när hafvet åker på sin yrallevagny De skyndade ut. Gungande fram sin kända farväg, fastän vågorna stodo högt i sky, närmade de sig Kalföskären. Inget mera nödskott hördes till. Blixtrarna lyste i natten och vid dess sken kunde de se en del af ett vrak uppspetadt mot skärets förfärliga tänder. Saåledes ett nytt skeppsbrott. De behöfde ej vara okunniga längre, ty på afståad hördes nödrop. Baten närmade sig. Det var ej ett misstag. Briggen hade varit Tre Bröder. Det var Ellison, som nödropat. Bäten var framme. De två drunknande voro Ellison och Anna, de enda öfverlefvande från skeppet. Med ena handen om Ännas lif, arbetade sig Ellison halft sanslös fram öfver de svallande vågorna. Från den svarta himlen dundrade åskan förfärligt. Som ormar hväste vågorna. De druoknande befunno sig på venstra sidan om båten: För guds skull hjelp oss, ropade Ellison. Kvickt som en haj fattade Berndtsson tag i Anna och ryckte henne upp i båten. Vid denra rörelse släppta Ellison sin arm, som han hållit kring Andas lif. Han fattade tag i båten