Norrländska Korrespondenten – 9 december 1870, sida 2

och försökte klänga sig opp med ansträngning af sina återstäende krafter. Berndtssons ögon lyste som eld; de stodo mot vanligheten vidöppna. Han stötte Ellison tillbaka. vBort utbölingo hväste han, ores du till ditt fädernesland tillbaka.o För Christi skull . . .. Ila, det är Berndtsson, utropade Ellison och fattade i detsamma med förtviflans kraft med bägge händerna i baten. Den började att kantra. Natten var svart, men Derndtssous själ ännu svartare. Han fattade den vid en vrakplundring ouudgångliga yxan — han fattade den och med ett hugg skilde han Ellisons händer från sina armar, Ellison sjönk i djupet. Den ena afhuggna handen föll i baten. På dess ena finger var en guldring. Ellisons och Annas förlofningsring. vlla utropade Berndtsson i högsta jubel, bäddade jag icke din säng godt, kvinnoröfvare! Nu skall Auna bli min! Detta utrop skulle dock snart bli vederlagdt. Anna, hvilken uppvaknat ur sin sanslöshet vid det förskräckliga yxhugget, slet sig under ett hjertskärande skri från Balls armar, hvilka fasthöllo henne och störtade sig efter Ellison i djupet. Jlafvet hade således de båda äl