Norrländska Korrespondenten – 2 december 1870, sida 2

dinnan, eller också bara förswinner, vå man, under det man tager naloscherna på sig, säger till en gammal wän, en stackare, fom ej spelat: fi god dag, bror! tack, tack för godt sällskap; ja, god natt, god natti — Från erkebiftop Sundberg har föl: jande swar på Upsala vomfapitelå lydönskningsskrifwelse ankommit: Till högwördiga Domkapitlet i Upsala. Lyckönskningsskrifwelsen af den 16 d:s och ätföljande gultkors har jag haft äran att emottaga. Då jag nu sår, att för dem båra til Högwördiga Domkapitlet frambära min tacksägelse, wet jag ide huru jag rätt skall uttrycka den djupa, innerliga erkänsla, af hwilken jag är ges nomträngd. Ty att det dyrbara embetåtecknet, som påminner om kyrkans strid och seger, blifwit åt mig öfwerlemnadt och att i sammanhang dermed de mänliga lyckönskningarne kunnat ftällas till min person, det måste jaa i främsta rummet tillkrifwa den förtroendefulla kallelse, hwarmed jag den 28 sistl. sept. i Upsala hedrardes. Ofta har jag sedan den dagen gjort mig sjelf ven frågan hwarföre bland landets många förtjente män till den wördnadswärde Henrik Reuterdahls efterträdare skulle just kallas en, fom knapt wågar göra anspråk på någon förtjenst och allraminst på en får dan utmärkelse. Månne det icke war öfwertygelsen derom, att, då Herren af fina skaffare fordrar intet annat än tros bet, äfwen fmwagare, men genom trohetens matt förstärkta krafter kunde blifwa ett nyttigt rerskap i Hans församlina, som wäsenttligen inwerkade på walets utgång? Jag älskar åtminstone att få lefwa i den wissheten, emedan hon ensam ingifwer mig det på samma gång ödmju: fa och frimodiga hoppet, att inga förs wäntningar i afseende på min embetswertfambet skola blifwa beswikna. Med en uppriktig trohetsförsätran i Jesu Kristi namn och i förtröstan på hans hjelp anser jag mig derföre nu limpli gast böra beswara edra lydönffningar till det answarsfulla fall, fom är mig betrodt, och terjemte säga ever mitt warmaste tad för all ven godhet, I genom ord och gerning redan hafwen wisat mig. Snneflutanve mig i eder fortfarande wänffap framhärdar eder förbundne och tillgifne A N. Sundberg. Karlstad den 18 november 1870. — En större eldswada på Oland. Klinta by, en af de betydligaste i Köpings socken oc) belägen 14 mil från Borgholm, har på aftonen den 12 November nedz brunnit, då, med undantag af sjelfwa bor ningsstugorne, alla ladugärdshus jemte inbergad gröda och foder, samt öfrige äbyggnader till 13 bondgårdar inom en timma lades i aska, oattadt ett ymnigt regn hela dagen hade fallit. Många fre atur — ret uppgifwes omkring 40 stycken fätreatur och häsftar — hafwa blifwit innebrände. Hur elden uppkommit kände man icke, men på stället yttrades allmänt förmodan att det war mordbrand. J samma socken nedbrann för några weckor sedan större delen af en annan by, Hässleby. Och som bekant är, har ny ligen, också som det uppgifwes genom mordbrand, hela den stora ladugården, jemte stall och säd samt joder på Ottenby fungsgård på öns södra udde, ödelagts. Elden utbröt ungefär midt i byn, halm taken woro genomdränkte af regn och H AASE TEATRET —