Norrländska Korrespondenten – 2 december 1870, sida 2

djur, mollusker och fiskar, krälade der. Under det vi gingo framåt, kom jag att tänka på, att ljuset från våra Ruhmkorffska apparater nödvändigt måste framlocka en del af innevånarne i dessa dystra lager. Men om de nalkades oss, höllo de sig dock på ett för en jägare mindre önskvärdt afstånd. Flera gåoger såg jag kapten Nemo stanna och lägga an med sin bössa; men efter några ögonblicks sigtning fällde han den åter och fortsatte sin vandring. Vid fyratiden slutades ändtligen vår underbara flykt. Framför oss reste sig en väldig mur af präktiga klippor en anhopning af jättelika block, ett ofantligt granitskär, fullt med dystra grottor, men som ingenstädes erbjöd någon möjlighet att klättra upp. Det var ön Krespos strandskär. Det var land. Kapten Nemo stannade plötsligen. En åtbörd af honom bjöd oss att göra halt, och så gerna jag skulle velat öfverstiga denna mur, måste jag dock stanna. Här slutade kapten Nemos egor. Han ville icke öfverskrida dem. På andra sidan fans den del af jordklotet, som han icke ville trampa med sin fot. Vi begåfvo oss nu på hemvägen, Kapten Nemo satte sig åter i spetsen för sin lilla tropp och ledde den altjemt med den orubbligaste säker