Norrländska Korrespondenten – 2 december 1870, sida 2

ler för wåra ögon. Utom sig sjelf får man i tenna spegel skåda en liten bit swenskt sällskapslif och nekas fan ide att bilden är temligen trogen. Jnbillom oss, att wi äro på stor fupe hos en wiss man af gota tonen, en fom tefmer oc) fer folk, och hwilken ver: före bar ett ganska stort inflytande i det allmänna. Mi, ljusen äro redan tända i den eleganta wåningen: de talrika gås sterna komma och sällskapet delar fig strax i twenne skilda läger, eller den swarta massan, d. w. s. herrarne, och den ljnsa blomsterrabatten, d. w. s. damerna. Te dtrickes, och vet i brådskan, få Hett det är. Kort bjuras; och snart sitta herrarne, fyra och fyra kring hwar sitt bord: och ofta äro damerna, efter paryr-mönftringen och ett tadt för filt, ide klokare. Wärtfolket for få belatet ut, ty nu är hwar och en på fin plats! Herrskapet bar nu roligt, naturligtwis utom någon enta icke fortbilvad eller korthatande fjelfs spilling, hwilken lik en pelikan i öknen står ver och hänger i den tysta salongen. Tysta? Ja, man må wäl ha få mycket foltwett, att förstå, att det ide går an att tala högt, att anstämma en kvartett eller röra pianot, då herr borgmästaren, riksdagsmannen eller grossören spelar kort! Också är det tyst som grafwen i den rika wåningen: man hörer blott suset af aiftven, smiskandet af ve utspelta korten och rasslet wid utbytet af fisch. Ja, man ffulle tro att man more i de dörag rike, om man ej såge spelarnes allwarsamma pannor, tantetyngda liksom målet för deras funderingar wore fäderneslandets rättning eller menskiighetens högsta wäl. De enta measkliga ljud, fom för öfrigt höras äro: begär, turuc på twå, pass; eller bjerter, preference, m. m., och ef: ter slutet af hwarje spel den fnapphän: dina fortepolitifen: ja, märkwärdigt mar att mitt inpass lyckades, tänk om jag ej kunnat hålla rutertneft, eller gudskelof, att hjerteråtta föll! eljest hade jag warit en förlorad mennista, d. w s. tappat roberten, ja, bet mar sannerligen intrve8 sant, högst intressant! m. m., m. m. Emellertid ha också fruarne på sitt skilda ball totat till med en preference, misferligen ej med det tanfevjup och den finhet som herrarne, men i alla fall; och de unga flickorna spela ocfå fort, måste spe la fort, ty ungherrarne bry fig ej om vem, ba ej tiv, orka ej ta fig en dans; ja fmåpyfarne fpela litaledes, ty hwad skola te eljest roa fig med när det är storkalas, och man kan i alla fall ej nog ticigt folka fig, tyda pappa och mamma. Od) sålunda spelar hela den ftora focies teten, utom betjeningen och möjligen mår: dinnan, fom waligen dot mellanåt tager fig en baft-vobert, oaktadt hon har Marthas bekymmer för den briljanta fupdn; alla spela, utom de nämnda omöjliga peli:anerna, hwilka blott då och då frame hwiska ett tanfeutbyte med hwarandra, eler någon enda uppfostrad flicka, fom tyst sitter och blärdrar i gravyrerna på det granna tivansbordet. — Men, få skall man supera: man gör upp spelet, setan man wunnit eller tappat från 50 öre till tufen rdr, alt som man är fart till, hwarpå det blir ett gruflint rammel med stolarne. Nu uppstår ett allmänt och högt prat, ganska animeradt, ty tet gäller åter mest spelet och dess högst remarkabla chancer, — få ven tilla fur pen, herrliga rätter, oklanderliga miner, o. s. w., hwarpå man bugar fig för wär— e ——