Norrländska Korrespondenten – 2 december 1870, sida 2

het. Jag trodde mig märka, att vi icke följde samma väg som förut, för att återvända till Nautilus. Denna nya väg, som var mycket brant och följaktligen mycket besvärlig, förde oss hastigt till hafsytan. Dock var vårt återvändande till de öfre vattenlagren icke så hastigt, att trycken altför tvärt upphörde, hvilket måhända skulle medfört allvarsamma rubbningar i vår organism, och kunnat gifva anledning till dessa inre åkommor, som äro dykarens vanliga lott. Snart syntes åter ljuset, och som solen stod lågt nere vid horizonten, åstadkom refraktionen åter en spektral kant kring föremålen. På trettiosju fots djup passerade vi genom ett stim af alla slags smäfiskar, talrikare än fåglarne i luften och äfven lättare, men ännu hade icke något vattenvildbråd, värdig ett skott, företett sig för våra blickar. I detta ögonblick såg jag kaptenens vapen lifligt föras till axeln och mellan buskarna följa ett rörligt mål. Skottet aflossades, ett lätt hvinande ljud hördes, och ett djur föll liflöst ved på några stegs afstånd från mig. Det var en hafsutter, det enda fyrfotade djur, som le:ver helt och hållet i vattnet. Denna utter, som var fyra fot lång, skulle säkert betinga ett högt pris. Hans fjäll, ofvantill kastajebrun under silfverglänsande, utgjorde ett af dessa pelsverk, som äro så eftersökta