Norrländska Korrespondenten – 25 november 1870, sida 3

fruntimmer med smärtväxt, små fötter och svart hår följde jag herne, jag närmade mig och såg henne i ansigtet, i förhoppning att hennes rodnad skulle förråda henne. På intet ställe återfann jag henne, icke annorstädes än i mina drömmar om natten återsåg jag henne! O, då visade hon sig ånyo, då fann jag henne, då kände jag hennes omfamningar, hennes kyssar, hennes glödande kärleksbetygelser; derefter föll masken och för mig visade sig det mest främmande ansigte, som än var oredigt, liksom doldt af ett moln, än glänsande såsom det vore omgifvet af en gloria, än blekt med en hvit och bar hufvudskål, med tomma ögongropar och glesa, skallrande tänder. Brinnande af en vansinnig kärlek till en kvinna som jag icke känner, full af alltid gäckade körhoppningar, svartsjuk utan att ega någon rätt dertill, icke vågande tillstå en sådan dårskap, blef jag helt oah hållet försvagad och förstörd. Sägande dessa ord framtog han ett brer som låg vid hans bröst. — Nu har jag berättat dig alt, — sade han till mig, — tag detta bref och läs. Jag tog brefvet och läste: Kanske ni förgätit den stackars kvinna som ingenting glömt och som dör emedan hon icke kan glömma ?