Norrländska Korrespondenten – 25 november 1870, sida 3

som af en kyss under det att genom hennes kropp gick en rysning; det gick som ett moln för mina ögon. Tio minuter derefter höll jag henne i mina armar förvirrad, halfdöd och snyftande. IIon återkom långsamt till sig sjelf; jag såg igenom masken att hennes ögon voro vilda, jag märkte att den nedre osynliga delen af hennes ansigte var blekt, jag hörde huru hennes tänder skallrade liksom hon hade frossa. Jag ser ännu alt detta, Hon erinrade hvad som händt och och föll till mina fötter. — Om ni har något medlidande, — sade hon gråtande till mig — så vänd er bort från mig och sök aldrig att lära känna mig; låt mig gå och glöm alt. Jag skall komma ihåg för oss begge. Efter dessa ord steg hon upp snabbt som tanken, närmade sig dörren, hvilken hon öppnade och vändande sig ännu en gång till mig sade hon: — Följ mig icke, i himlens namn, min herre, följ mig icke! IIon uppstötte dörren häftigt och aflägsnade sig. Jag har icke ätersett henne. Jag har icke återsett henne! och under de tio månader, som sedan dess förflutit, har jag sökt henne öfveralt, på baler, på spektakler på promenaderna; då jag på långt håll sett ett