Norrländska Korrespondenten – 22 november 1870, sida 2

spiseln och lade armarna i kors öfver bröstet såsom en resignerad menniska. Jag började verkligen tro att hon blifvit vansinnig. — Ni kommer kanske ihåg den der operabalen, då jag råkade er? började han efter er kort stuuds tystnad. — Sist, på hvilken högst två hundra personer voro? — Just densamma. Jag lemnade er i afsigt att begifva mig till balen på Variete, om hvilken man hade talat som den märkvärdigaste i vår märkvärdiga tid. Ni vilie afråda mig från att gå dit, men någonting jag vet icke hvad dref mig dertill. Och, hvarföre var icke ni, som sklldrar sederna, der? hvarföre voro Hoffman och Callot icke der för att beskrifva denna på en gång fantastiska och burleska tafla, som utredde sig för mina ögon? Jag lemnade det tomma och sorgliga operahuset och fann en full och glad salong. Korridorer, loger, jarterren, alt var öfverfyldt. Jag gick genom salongen och tjugo masker kallade mig vid namn och sade mig qvickheter. De voro förnäma aristokrater och bankirer förklädda till pierrots, postiljoner eller fisksköperskor. Det var ungt folk af börd och förmögenhet, som glömmande familj, konst och politik återförde en afton under förmynudareregeringen midt under vår stränga och allvarsamma tid. Man hade sagt mig alt