Norrländska Korrespondenten – 4 november 1870, sida 2

jag stått här. Har du nägot med dig? Gossen tog fram flaskan, och modern satte den till munnen och tog sig en klunk. — Det gör så godt! det värmer så! Det är likaså godt som varm mat och inte hälften så dyrt! Drick min gosse! Du ser så blek ut, du fryser i de tunna kläderna; det är ju också långt ut på hösten! Hu! vattnet är så kallt! bara jag inte blir sjuk! — men det blir jag intel jag far det ej för min arme gosses skull! — gif mig en tar till, och drick du också, men bara en liten droppe, du skall för all del inte vänja dig vid det, mitt stackars fattiga barn! Hon gick förbi bryggan, der gossen stod, och steg i laud; vattuet dröp från den tunna kjol, som utgjorde hennes beklädnad. — Jag sliter och släpar, så att blodet springer fram under naglarne nan det är detsamma, när, jag bara på hederligt vis kan få dig fram i verlden, mitt stackars, kära barv! I detsamma närmade sig en medelalders kvinna, usel till kläder och kropp; hon haltade, och en väldig härtofs hängde ned öfver det ena ögat föratt dölja dess frånvaro, men den väckte endast uppmärksamheten så mycket mer. Det var tvätthustruns goda vän; oIIalta-Mariar kallades hon gemenligen.