Norrländska Korrespondenten – 4 november 1870, sida 2

ser? Eller hwad är wissare än det man hör? Jo, att någre hwarten wilja je eler böra, sawita det icke gäller att fe urundet i arannens öga Odetyclig som saten är har ven gif mit Suntswalls-Posten ett med ruseri emfattadt tiulälle att komplimentera jig llelj och — fira ess sottiser. Med eu omedetbarhet jom gränsar till det underbara omtalar wår kollega fin bossamhet, sitt lusn i nåstan samma andedrag han per såtana bewis på deg ja egenskaper, som att tillskrirwa of ten: tens dilt, atvotatyr af sämsta beskaffenhet, briftante ärligbet e. J. w Just en skön hojsamhet. Wit sitan af den tar tet sig rittigt wackert ut, tå wår tollega i bewetante ortalag anropar Himlen, fom helt säkert tänker på tar vijfen i templet. Att Himlen hört mår lollenas rop, tro wi of finna af det fromma löjte ban alger och på hwilket wi taga fasta, näml. att ej fortjätta striden med personliga smädelser, före wrängande af fatta, antyrningar om vår liga motider ech andra ffondatffrifiweri: ets fonufigrepp. Men hwarför skulle SP. nagonsin börja med tytika was pen? Det borte icke warit omöjligt att få en sansad och både parter samt fat fullt wärrig tiskussion i gång med en förf., fom uttalar en få bestämd rätela för att stöta ärlighet och fanning för hufwutet och fom äfwen tetta stycke wisar en owana, hwaraf han ej bör per neras Wål säger S. P:s författare, att ban är nog egenfär; men äjwen tetta fel bör om ret med milthet och öfwerseente bemötes, med bhimleng bjulp funna rättas; få att man fram: deles må slippa höra anspråk, (wi far rattisera rem ej) liknante ret SP. stält på of, då ban på fitt blotta ord fordrat ett erkännante deraf, att mår referent misslert of Tills metsatsen blifwit styrkt, torte wäl ändå war referents ja wäga lika mycket, fom S. P:s nej. Men, som antyrt är; tesse Ytterligare prof på en of oss påpekar, märkbar ewana mid offentlig diskusfion hafwa wi welat anföra mindre för att tlandra än för att rätta. Fertfarante synes S-P:s fantaji nog mycket otynlat; men skall, låtom oss hop: pas det, fom behofliat är, regelbindas af jörnuft och stönhetstänsgta, hwilta ty närr ej haft nagot att skaffa med den egendomliga hallucination, i förmåga af bwilten S P. fan tala om faommanträ: den, hwartill wi flute kallat fommunals ssiämmornas medlemmar och ter något slaas plebifeit ffulle warit anordnad. J ruset of ungvomlig fantasi går S.z P. ända till förwånina öfwer att wi ej unfört på siffran ten majoritet wi skulle hafwa wunnit. Ofwer detta sätt att gå till wäna, anföra wi följande dom ur SP. Det är mer än lättsinnigt, ja witinande om ett mer än wanligt rYym: liat pubblicift-fammete, att utgijwa något jsör sannt, hwarom man ide tan harwa nånen kännedom. Den täpphäst (pegas) bwarpå S. P. ulfför tecsa förwånante hugskottelekar, är wårt paståente att wi skrifwit sasom ve flesta röstegante deltagarne i fråm man uppfattat förloppet, ett påstående bwarpå ui jusi i tesja tagar erhållit tillrörlilliga intyg. S-P. talar om swag logik — natur: A33 ——— 1. Tr 1 dc 9