Norrländska Korrespondenten – 4 november 1870, sida 2

ket till henne? — fortsatte borgmästaren sitt förhör. — Nej, det var inte i morse — det var i går! — försäkrade gossen, — Två halfkvarter gör ett helt, — sade den i aritmetiken väl hemmastadde embetsmannen. — Det är inte mycket med din mor, — det är sorgligt med nela den der klassen! Säg din mor, att hon borde skämmas — du, att du inte blir en och kom ihag St sadan der suput, — men det blir du ändå, stackars barn! — Se så! nu kan du gå. Gossen gick, mössan höll han kvar i handen, och vinden blåste genom hans lockiga kastaniebruna hår, så att det böljade omkring hans vackert formade hufvud. Ilan gick ett stycke uppför gatan och in på en liten tvärgata, som förde ned till strömmen, der modern stod ute i vattnet med sitt tvättbräde och med klappträdet bearbetade det tunga linnet. Det var stark ström i ån, ty vattentilllödet var ovanligt stort; lakanet dret med strömmen och hade så nära ryckt bort tvättsätet; hustrun fick anstränga sig för att hälla emot. — Snart så seglar jag, — sade hon, då hon fick se sin son; det var väl du kom; jag kan behöfva en tår att styrka mig med, det är kalt här ute i vattnet, och i sex timmar har