Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1870, sida 2

och stilla i en graf, som ingen dödlig åter öppnar!o Derpå aftog han hatten, lade en sten deri och nedsänkte den uti djupet. Som han, för att efter sig utplåna hvarje spår, ej ville kvarlemna något plagg på stranden, lät han rocken följa exemplet. Derpå rullade han till klippans kant en oval sandsten af omkring en half centners tyngd, lade benen i kors och fastband den vid stenen. Om med kroppens lif äfven själens är förbi, och ett intet följer på det något, som vi här hafva; sade ban för sig sjelf, då förstår jag visserligen en verld, som ej mer kan återuppbyggas, och handlar emot naturens anvisning. Men om det verkligen skulle så förhålla sig, hvem kan då klandra mig, för det jag förstår en tillvaro, som i alla fall ändock var född till förintelse? — Men under sådana förhållanden skulle ju dygden ej ega något värde, och de sinliga begärens tillfredsställande, vara det enda förnuftiga ändamalet med sann tillvaro! Nej jag vill ej tro på en sådan dyster verldsordning och anbefaller derföre den allbarmhertige Guden min Wilhelm hade nu bundit steneu vid sina fötter och ställde sig vid klippans kant, färdig att tumla i djupet. Med hoplagda händer blickade han upp till