Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1870, sida 2

Angående sitt dödssätt hade han fattat sitt beslut. Han täukte vid sin död begrafva sig sjelf, för att ej bereda Angeli någon smärta eller obehag, Hon skulle knappast ana, att han våldsamt sönderslitit bandet mellan själ och kropp. Till tack för hennes kärlek och godhet borde han ej genom henne ådragen sorg förkorta hennes lif. Dessutom ville han ej, att hans kvarlefvor skulle åtnjuta en vanhederlig likbegängelse och begrafvas afskildt likt ett orent odjurs kadaver, såsom den hämdlystne Rudvolf utan tvifvel skulle fordra och Angeli ej kunna förhindra. Starostdammen skulle af dessa förenade skäl blifva hans graf; men, på det vattnet ej skulle uppkasta hans lemningar, ämnade han binda en tung sten vid fötterna och medtog i denna afsigt en rulle segelgarn ur kansliet. Natten inbröt redan, och ännu hade han ej uppnått Starostdammen. Vägarne korsade hvarandra på flera ställen, och mörkret blef allt tätare och tätare. Han hade uppenbarligen gått vilse och kunde, hvad värre var, ej hitta rätt igen, då ingen stjerna upplyste nattens mörker. Detta var dock ej så bekymmersamt ty äfven om han denna natt ej han utföra sin afsigt, kunde den tryggt uppskjutas till morgondagen, utan att han hade skäl att beklaga sig öfver tidsförlusten.