Norrländska Korrespondenten – 5 juli 1870, sida 2

mande instrumental musiken i en stor domkyrka skulle hafva kunnat. Fru von Labanz frågade sin vän, huru denna blomsterdekoration behagade honom, och då han svarade, att den fullkomligt öfverensstämde med traktens älskliga ensamhet, krågade hon: vVet ni då, hvem man har att tacka för denna prydnad?) vFromma menniskor,, svarade han. Ni misstager eder, tjufvar gåfvo anledning dertill. När jag en morgon för första gången satte foten hit, strax efter det min man vunnit starostdammen på spel, fann jag ruinerna af ett kapell. Jag lät då restaurera och präktigt utsmycka det; men prydnaderna retade tjufvarnes roflystnad, så att det en natt blef aldeles utplundradt. Jag valde då denna prydnad, som ej tjufvar borttaga. Fiskaren vid dammen förser nu templet med blommor, mot det att befrias från alla afgifter till godseto. Ifrån kapellet gingo de utefter dammen till fiskartorpet. Detta var omgifvet af en helt storartad blomsterträdgård, der de vid närmare annalkande funno en grupp landtligt klädda gossar och flickor sysselsatta med att till kransar hopbinda en brokig mängd blommor, som låg framför dem. Då dessa sågo de ankommande, skyndade de med glädjeskri godsegarinnan till