Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1870, sida 3

på sitt vis, och då han efter inledaingen blott behöfde vadja till sitt minne, flöto hans ord raskt i trots af den beklämning, som efterlysningen framkallat, och hans värd afslutade berättelsen genom att i munter ton meddela, huru och hvarest han vid sin återkomst från jagten anträffat doktorn. Baronen fann : Wilhelms handlingssätt fullkomligt rättfärdigadt och beklagade, att hans dotters olyckliga tillstånd för honom varit en källa till så mycket obehag. Tablabiron bjöd Linsky till bords, men denne betackade sig med en försäkran, att han genast mäste återvända till Franhof, der vigtiga ärender, som ej kunde uppskjutas, väntade honom. wid afskedet räckte han Wilhelm handen och sade i dyster ton: Lat oss skiljas som vänner! Jag vredgas ej på eder, för det att ni varit behjelplig att för verldens ögon framdraga förbållanden, hvilka jag såsom min egen familjehemlighet ville fördölja för dev. Jag gjorde orätt deri, ty hvarföre skulle ej verlden få veta, att allmaktens hand drabbat mig! Jag var en gång en ovanligt lycklig make och familjefader, men i stället för att tacka Gud för min lycka, blef jag öfvermodig och hård till sinnes, så att jag bland annat en gång sade till en fattig, som nedkallade Guds välsignelse öfver mig, för det han fått