Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1870, sida 3

mätta sig af affallet frän mitt bord: Behäll den för eder sjelf, jag behöfver den intelo Derigenom nedkallade jag öfver mig den högstes straff, och det har drabbat mig tungt, såsom jag törtjente. Min äldste son blef på en jagt ihjelskjuten af en oförsiktig skytt, och denne var — jag sjelf. Min yngre son var officer, råkade på olyckliga afvägar och hängde sig på sitt-eget rum, för att undgå följderna af sitt lättsione. Wid underrättelsen derom sprang min maka af förtviflan i floden och dränkte sig, mitt sista barn, Emilia, lät enlevera sig af en bof, och då jag, för att värja min familjs ära, gick till doms med henne och sönderslet det olagliga band, som förenade henne med hennes förförare, blef hon vansinnig och har ej hittills kunnat botas. Alla dessa slag hafva under loppet af de tre sista åren drabbat mig. Jag omtalar dem ej gerna, ty olyckliga minnen äro alltid smärtsamma, och ingen förmår trösta mig. Att jag för eder öppnar mitt hjerta, kommer af en inre drift, som jag ej kan förklara. Stannar ni längre här, så var god och besök någon gång enslingen på Franhofbo Wilhelm hann blott med ett par konventionella uttryck besvara baronens meddelanden, innan denne uppsteg i vagnen och afreste. Strax derefter