Norrländska Korrespondenten – 10 maj 1870, sida 2

arbetete jordringar må billigtwis funna tillfredsställas; oc man medgifwer att en ordnad och allwarlig diskussion öfwer de swåraste och mest ömtåliga frågor i tenna wäg hwarken kan eller bör för: hindras. Aftonbladet har helt nyligen i en Ile: dande artifel, fom på ett glädjande sätt witnar om det intresse den stora och inflytelserika tidningen hyser för arbe: tarens sak, med anledning af det ftuns dande arbetaremötet sökt häfwa de ber tänkligheter, hwilta på detta håll kunna finnas. Det är just en del af de skäl Aftonbladet anför, som wi här ofwan framlagt nästan ordagrant, emedan de synts ess högst märkliga. De förutsätta nämlir gen, att ibland kloft folkskulle finnas Wilja att förhindra ett sammanträde mellan arbetareombud. Må wi hoppas, att be blifwit öfwertygare om sawäl oklokheten i fom omöjligheten af ala försök art låta denna wilja framträda i handling. Men om de inwapga fig i den fäkerligen ljufwa föreftälningen, att de til hufwudstaden kommande omburen skola inskränka sig till att under ledning af biltade män med uppmärksamhet åhöra af wälwilja förestafwade yttranden, — få torde be komma att erfara, hnzusom te misstagit fig. Med all aftning för de upplysta män, fom säga fig hysa ins tresse för arbetarnes lifsangelägenheter och hwilta, enligt det af Sällskapet för Arbetareföreningars befrämjande utfärs dade programmet, ega att i diskussionen deltaga, fan man dock swårligen unders trycka den farhågan, att desse på för. hand uppgjort ett mer eler mindre mil genomtänkt system, enligt hwilket de dä wilja hafwa alla de framtastade spörsmålen beswarade. Med andra ord: man fruktar att de af pur wälwilja skola söka att lyckliggöra arbetarne efter sina och ej efter deras hujwuren. Detta wore doc att motarbeta arbetareföreningarnes uf: wursakliga ändamål, fom är att falla till lif arbetarnes sjelfwertsamhet både i tante, beslut och handling. Dessutom om de hvysa tärlek för ars betaren, om de intressera sig för hans angelägenheter, hwarjör — få frågar man fig — hwarför ha de ej intväct jäfom werksamma och nyttiga medlems mar i nägon arbetareförening? De skulle då bland annat lärt fig, att vet lyds ligtwis redan fins bra mänga arbetare, som i andlig bemärtelje tunna röra fig utan ledning. Och ännu mer ffall en snar framtid wisa oss ett ökadt begår och en ötad förmåga hos arbetets män att stå på egna fötter, gå med egna ben och leda sig sjelfwa med eget omdöme. Oftaberörte artikel i Aftonbtadet har här wäckt mycken uppmärtsamhet icke minst för vet bittra omnämaandet ar den fammanraffade hopen af jysslolöse eller förbittrade män, som trädt til: hopa i Carl XV:s port eler på vy lita platfer. Här uppe hade man hitz tills trott, att denna fammanraffare hop warit hederliga och attningåmärde arbetare, fom blifwit sysslolöse derför, att deras billiga fordringar på tillräcklig arbetslön ej blifwit tillfredsstälta och som till trots för all förbittring — ursättlig i deras ställning — litwäl uppförde fia med en måtta och sans, fom af Stocdtholms-tivningarne erkändes. Arbetsinställningar äro olyckliga för arbetstagarne såwäl fom arbetsgifwarne. Jngen twiflar derpå; men om de äro