Norrländska Korrespondenten – 29 april 1870, sida 2

den reala linien, jamt att studiet af oja riga främmande språt uppskjutes till gymnasialafdelningen; 2:o att, i sammanhang härmed, läro kurserna, så wål i fin helhet som för hwarje tlass, bestämmas i passande för hallande till den tid, hwarje låorämne får åt fig anslagen: 3:o att, sedan underwisningen i elemens tarlärowerkets fem llasser sålunda fan blifwa för begge linierna gemensam i alla ämnen, utom i ett främmande språk, dens samma få ordnas att heta läroturfen för dessa klasser tommer att utgöra ett, få widt möjligt, afslutadt helt; 4:o att, efter slutad lärolurs i 5:te flasjen, särstild afgångspröfning med lärjuns garne anställes, och att derwid afgifna bes tyget berättigar lärjunge, som blifwit gods tänd i alla ämnen, fill inträde på mwederbörande bildningslinies gymnasiafdelning; 5:o att de begge bildningslinierna på gymnasiafdelningen, eller från och med 6:te klassen, i den mån förhållandena medgifwa, helt och hållet åtskiljas och förläggas till olita lärowerk; 6:o att i sammanhang härmed, tärokursen för reala linien på gymnafiafdels ningen instränles till tvänne eller högst tvenne ett åriga klusser, — Också en tidsfråga. Under det man på en mängd andra arbetsområden förordat inskränkning af den dagliga ar: betstiden, har man, åtminstone hos of litet eller intet talt om en fådan i fråga om en wiss gren af werksamhet, der en förändring wore både behöflig och lätt utförpar. Wi affe ett tidigare ftängande af en del handelsbuntitker än nu är fedwanligt, t. ex. redan tlodan 7, och detta äfwen om sommaren. För att nu ide utz såtta of för den beskyllningen, att mi frams tasta förflag, om hwilta wi stå ensamma, wilja wi öjwerlemna ordet åt en infäns dare i en Kviftiania-tidning för i lördags. Han yttrar: Att butikerna skulle ftäns gas för att handelsbiträdena också måtte få någon tid att njuta af frisk luft, rö relse, eller läsning för att öka sitt funslapsförräd, det fan man ide wänta fig; ty det finnes gunås alt för många prins sipaler, fom ej intressera fig vet minsta för fina underordnades wäl — nej, affig ten mer mira rader är hufwudsakligen att wisa, det principalerna handla just mot sitt eget intresse, då de ej anse sig ha någon plift att sörja för sitt solis be hof i detta hänseende. Artighet och rafthet gälla med rätta fom ett hanrelsbiträdes förnämsta egenskaper, och dessa måfte räcka från morgon till afton, om han octs få har aldrig få många werderwärdigheter att betämpa. Jemt skall han ha ett tes ende till hands, städse gifwa ett artigt swar äfven på frågor och inwändningar af onoslig art, städse ha något att syssla med från det boden öppnas till dess hon stängs, alt i fin prinsipals intresse. Han nypfyller då fina plikter mot prinsipalen. Men den senares plikter mot fitt biträde? Det är ett misstag, om någon tror, att ett biträde kan handla i sin prinsipals sanna intresse, om denne ej wisar intresse för honom igen — sådant strider mot den menskliga naturen, fom här fordrar öm fefidigt tillmötesgående. Altså, när bi träret gjort fin plikt hela Guds långa vagen och på alt sätt sörjt för sin principals bästa, bör han funna fordra få mycs fet tillbaka fom ett par timmars ledighet. En förnuftig köpman bör inse, att hans delsifwer och drstiighet ide består i att wa a